Bonniers konsthalls stora höstsatsning ”Insomnia” är en utställning som kretsar kring sömn och sömnlöshet som kulturellt fenomen. I grupputställningen presenteras konstnärer som i sina verk på ett eller annat sätt nuddar vid sömnen och dess olika aspekter. Idag kan sömn tyckas vara något av en lyxvara. Vi förväntas vara uppkopplade 24 timmar om dygnet och sömnen ses inte längre som någonting vi kan ta helt för givet. Samtidigt kommer hela tiden ny forskning som berättar för oss hur och när vi ska sova, tillsammans med appar som gör det lättare att vakna i just rätt ögonblick.
Rafaël Rozendaal arbetar med hemsidor som medium. Abstrakta former och färger rör sig runt i skärmens rum. I hans verk finns en oändlighet, en aldrig sinande produktion av abstraktion, av total vakenhet. På natten tar hans verk även över Bonniers konsthalls hemsida och gör utställningen till en aktivitet som pågår dygnet runt. Verken återspeglar vår uppfattning om sömn men framför allt om obegränsad vakenhet, samtidigt som hemsidan som medium syftar till skärmen och dess outsinliga inverkan i våra liv.
Katarina Löfström behandlar i sitt verk det stadium mellan vakenhet och sömn där vi faller, där konturer suddas ut och där svindeln tar över. Videon ”Downhill” (2015) är Löfströms personliga utforskande av sömnlöshet, men behandlar allas vår stress när vi inte kan sova utan ligger och ältar. Samtidigt frammanar verkets suddiga ljus nattliga färder på berg- och dalbanor eller längs vägar, minnen från barndomens nattliga bilresor. Där just gränsen mellan vakenhet och sömn suddades ut tillsammans med världens konturer och de mötande bilarnas ljuskäglor i nattmörkret.
Leif Elggren visar foton tagna från undersidan av Freuds berömda divan på Freudmuseet i London. Även en CD-skiva ingår i verket, med en 60 minuters inspelning av de ljud, eller snarare minnen av ljud, som kan skönjas under divanen. Sedan många år tillbaka har Elggren krupit in under andra människors sängar för att rita något på undersidan av sängbotten. Som en sorts intervention eller kanske en fascination för sängen som objekt. I hans verk finns minnet av kroppar som vilar, kroppar som sover och känslan av en tro på det som finns i vårt undermedvetna, och som kommer till liv i sömnen.
I motsatsen mellan sömn och vila, och vakenhet och arbete, finns en politisk aspekt som flera av utställningens verk behandlar. Framför allt finns där en genusaspekt som är svår att bortse från. Julia Feyrers och Tamara Hendersons ”The Secretary” (2016) och ”The Old Hag” (2015-16) tar sin utgångspunkt i två kvinnotyper; den på ytan stereotypa sekreteraren som motsvarar effektivitet och ordning, och hennes motsats den gamla haggan som är kaoset personifierat. Under ytan kan man däremot ifrågasätta dessa karaktärers självständighet. Är de inte egentligen olika sidor av samma mynt? Den gamla haggan är den sovande kvinnan, men också maran som frammanar mardrömmar. Sekreteraren är kvinnan i sitt vakna tillstånd, produktiv och korrekt men med ett inneboende monster, vars kloförsedda hand försöker klösa sig fri. Feyrers och Hendersons verk är kroppsliga och påträngande. De överväldigar besökaren med sin starka närvaro och något förbryllande omedelbarhet.
Kate Cooper däremot fokuserar i verket ”Rigged” på ytan. Hon har själv animerat kvinnor, liknande de vi ser i bland annat reklamens värld, för att utforska möjligheterna som finns i dessa simulerade kroppar. Vi är också vana att se dem i porr eller dataspel, men finns det fler roller som de glossiga kvinnokropparna kan spela eller är de begränsade till ytans värld? Coopers kvinnor pratar, kastar med håret och blinkar med ögonfransarna men ger samtidigt en bild av oss själva och vår samtid. Cooper visar att dessa kvinnokroppars funktion också kan vara som en indikator på vår samtid. De visas i ljuslådor och som storskaliga väggmålningar, på samma sätt som du skulle se dem på flygplatser eller i köpcenter. Dessa kvinnor är alltid vakna, alltid tillgängliga och alltid felfria.
Utställningen på Bonniers konsthall ger en mycket bred och kanske något spretig bild av sömnlöshet som kulturellt fenomen. Med utställningens katalog, publicerad tillsammans med Art & Theory Publishing, får besökaren en betydligt bredare bild av ämnet och som förankrar utställningens verk. Det är inte en alltigenom lättsam utställning utan snarare ett uppdrag som kräver en del av besökaren. Även vissa verk fungerar bäst i fysisk samklang med besökaren, som Carsten Höllers ”Two Roaming Beds”. De två robotiserade sängarna, som långsamt följer varandra i en evighetsdans, kan besökare tillbringa en natt i. I typisk Höller-anda handlar dessa verk om att kontrollera sömnen som medvetandetillstånd. Genom specialdesignade tandkrämer kan den som sover i utställningen själv skräddarsy sina drömmar, enligt konstnären. Så när du nästa gång går förbi Bonniers konsthall på natten, glöm inte att en människa slumrar därinne. Eller vandrar vaken genom rummen, i en utställning som aldrig sover.
Johanna Theander
Foto: Jean Baptiste Béranger. Bonniers Konsthall, Torsgatan 19. Utställningen pågår 24 september 2016 – 22 januari 2017
