<

Publicerad 13 oktober 2015 Av I Gå och se! Med 4201 Visningar

”I will never get used to wait” på hangmenProjects

I vår samtids värsta flyktingkris sätter hangmenProjects upp en utställning med sju konstnärer från Syrien. Abir Boukhari som curaterat I will never get used to wait är även chef för AllArtNow, ett center för samtida konst i Damaskus. Sedan juli 2012 har AllArtNow stängt dörrarna för konstverksamhet och istället öppnat dem för flyktingar via internationella projekt, som utställningen på hangmenProjects. Här har Boukhari samlat konstnärer under temat väntan. Att vänta på att kriget ska ta slut och på en normalisering av en tillvaro som mest kan liknas vid undantagstillstånd. Framtiden är ovis  för oss alla men i en situation av krig är själva konceptet framtid högst efemär. Det är en situation där människorna själva har lite makt att styra över framtiden. Man är totalt beroende av yttre omständigheter och det enda man kan göra är att vänta.

hangmenProjects 3Denna interimistiska väntan illustreras av konstnärerna på olika sätt. Diana Jabis stickade verk är kanske det som allra tydligast belyser det osäkra utfallet av att vänta på att ett krig ska ta slut. En ofärdig, flera meter lång halsduk fungerar som en påträngande symbol för tidens obönhörliga framfart. Brickor i papp markerar intervaller av år och månader, men ger också verket en status av artefakt. En halsduk är ett bruksföremål, men när framtiden inte går att skönja blir dess möjliga bärare endast hypotetisk. Erfan Khalifes videoverk börjar med en man som pratar i mörker. Sedan tänder han ljus och sjunger ”happy birthday”. Till sig själv, eller till någon annan? Verket visar på den isolering som uppstår i väntan. Födelsedagssången fungerar på samma sätt som Diana Jabis oändliga halsduk; som en illustration av tidens gång men också som ett ifrågasättande. Finns det någon framtid alls?

hangmenProjects 2I Muhammed Alis stillsamma verk är människor instängda, upphängda och inneslutna. Med uttryckslösa ansikten väntar de på att bli frigivna ur situationer de inte själva kan påverka. Att agera är meningslöst och väntan är en form av död. Samma känsla förmedlas i Nisrine Boukharis ljudinstallation The chair reveals: I have something to say. Bakom ett draperi bjuds betraktaren in att sätta sig på en stol och betrakta sig själv i en spegel. En viskande röst berättar: ”I am not part of the theatre, not part of the artwork, not part of the office, not part of the station…” När uppläsningen är klar ljuder en till synes automatiserad röst: ”Next please”. Känslan av att stå i kö, att vänta men inte veta på vad, blir ytterst påträngande. Det är frustrerande och extremt ensamt. En ihålig upplevelse.

I will never get used to wait möjliggör en inblick i en annan verklighet. En verklighet som vi i vår privilegierade position aldrig behövt uppleva. Denna lilla finstämda utställning får oss att för ett ögonblick förstå hur det känns att vänta när framtiden inte går att föreställa sig.

Johanna Theander

Foto: hangmenProjects. Ringvägen 86, Stockholm. Utställningen pågår 2 -17 oktober 2015

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *