<

Publicerad 15 november 2011 Av I Närbild Med 4907 Visningar

I väntan på Olle Essvik

essvikGår det att skapa ett dataspel av Samuels Becketts absurda drama “I väntan på Godot”? När konstnären Olle Essvik förra året tilldelades projektmedel från Konstnärsnämnden fick han möjlighet att kombinera två av sina stora intressen, nämligen dataspel och Samuel Beckett. Resultatet blev inte ett, utan två nya konstverk i form av dataspel baserade på Samuel Becketts dramer “I väntan på Godot” och “Endgame”. De två konstverken presenterades under hösten på Galleri 54 i Göteborg. Mathias Jansson fick en intervju med Olle Essvik.

Vad är ditt förhållande till Beckett och vad är det i hans författarskap som fascinerar dig?

Min relation till Beckett består i att jag har sett och läst några av hans pjäser. Jag fick idén till spelet medan jag tittade på “I väntan på Godot”. Det var upprepningen i pjäsen som inspirerade mig, där den andra akten i grunden är en upprepning av den första. (Handlingen består av de två huvudpersonerna Vladimir och Estragon som sitter och väntar på en man vid namn Godot. Den första och andra akten är i princip samma, i den meningen att båda akterna består av att huvudpersonerna väntar på Godot, och att inget händer.) Handlingen kan ses som en metafor för vår mänskliga tillvaro där varje dag består av repetitioner, men också en referens till dataspel och repetitionen i datorprogrammering. Jag såg möjligheten att bygga en berättelse som alltid var i stort sett detsamma, men med små förändringar och nya händelser. Spelet är i princip samma som dramat men med ett obegränsat antal variationer. Det andra spelet, “Endgame”, har lånat sin titel från ett annan av Becketts dramer, men bortsett från det finns få referenser till det verkliga dramat.

Jag är en beundrare av Beckett och tidsandan i vilken han levde och arbetade i. “I väntan på Godot” släpptes 1952 i efterkrigstidens Paris. En tid präglas av förtvivlan och en allmän förlust av tro i samhället. En tid då existensialismen, patafysiken och den absurda teatern var viktiga konstnärliga och filosofiska rörelser. Teman som tristess, hopplöshet och tomhet dominerade teater, litteratur och konst. Det finns en känsla av tragedi och komedi som är mycket närvarande “I väntan på Godot”.

Vad är det som du har tagit fasta på i Becketts drama och fört över till dataspelet?

Spelet handlar om tomhet och upprepning. Vi vandrar genom vardagens upprepningar och väntar på att något ska hända. Mitt spel innehåller ett stort arkiv av föremål och händelser. Dessa objekt och händelser väljs delvis slumpmässigt ut och delvis som ett resultat av medveten eller omedveten interaktion, som sedan kombineras och ändrar hur spelet kommer att se ut.

Konstanterna i spelet är i början och slutet, som alltid är samma. Ingenting händer, men ändå allting händer. Spelet kommer aldrig att upprepa sig helt och hållet, även om du kan uppleva det som en upprepning. Mitt spel består av ett evigt antal akter och har ingen exakt början eller slut, även om de förblir samma. Det andra spelet är linjärt och har en mer exakt betydelse, men det blir en icke-mening eftersom det ger ett svar där det faktiskt inte finns något.

Du har hämtat inspiration till grafiken i spelen från gamla Mac-spel men du är egentligen inte intresserad av själva spelmomentet?

Ja grafiken är inspirerad av de gamla Mac-spel som jag spelade som barn, som skapades i Mac Paint. När jag växte upp blev jag intresserad av andra saker, och då försvann intresset för dataspelandet gradvis. Jag tror att de flesta av mina vänner också har slutat spela, och kanske var det inte förrän ankomsten av Internet och spel som Quake som jag började bli intresserad igen. Men det förnyade intresset var ganska kortlivad. Jag insåg snart att jag skulle fastna i det och tillbringa för mycket tid på något som jag faktiskt anser tämligen meningslöst och improduktivt (dock underhållande).

Jag ser inte mig själv som en speldesigner i traditionell mening. Min främsta inspirationskällor är litteratur och konst. Det är inte de traditionella elementen i spelet som intresserar mig, utan snarare berättelser av spel och de nya möjligheterna till att berätta en historia på icke-linjära och interaktiva sätt.

Dina konstverk kännetecknas ofta av en becketts känsla, den där svarta absurda humorn. Något som också finns i konstverket “Endgame”?

Mina tidigare verk, och de två senaste, domineras av teman om vardaglighet, förtvivlan och tomhet, men alltid med ett sinne för absurd humor. Om känslan av absurditet eller tragikkomedi inte känns igen, skulle mina verk uppfattas som helt hopplösa och tragiska. Jag är intresserad av samma teman som präglade Becketts verk. Även om formen för mina nya verk påminner om ett dataspel så tycker jag faktiskt att de har mer gemensamt med en teaterpjäs. “Endgame” är våldsamt och mörkt, men soundtracket, som består av marschmusik från 1910-talet, skapar en absurd stämning och är så överdriven att det bara återstår komedi. Spelet kommer att släppas senare i höst.

Länk: Olle Essvik hemsida: http://jimpalt.org/homepage/

Mathias Jansson (text), Olle Essvik (foto)

Mathias Jansson konstkritiker med inriktning mot New Media Art, främst Game Art och net.art. Har tidigare skrivit för bl a för Konstperspektiv och Computer Sweden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *