Publicerad 28 november 2009 Av I Konstkommentarer Med 1492 Visningar

Huvudbonad – resonans av ett saknat rum

huvudbonad1Minnen, förväntningar och frustration blandas. De olika miljöerna som omger mig flyter in i och påverkar varandra. Jag vaknar upp i fel rum med fel person. Jag tar en dusch. Jag speglar mig och tänker på hur jag hade önskat att kvällen innan hade gått. En kort stund funderar jag på om ”om” fanns. Jag kokar kaffe, dricker det inte. Jag hör andetagen från personen som inte borde vara här. Jag känner den tryckande frånvaron av närvaron som borde ha varit istället. Jag lämnar lägenheten med världens kortaste novell av Hemingway i huvudet: ”Till salu; barnskor, aldrig använda.”

Jag är på toaletten, läser ett par sidor Bukowski. För ett ögonblick slås jag av min för närvarande knappt existerande sexualitet, tittar upp i spegeln och möts av ett rödtrött bakfullt anlete. Går ut och öppnar en öl. Någon plinkar på en gitarr, grannen ovanför möblerar om, hoppar upp och ner eller vad det nu är de håller på med. Rum och narrativa rum. Kan jag välja vilket jag är i och hur jag upplever de respektive och under vilka premisser? I badrummet finns det en dusch, ett handfat och toalett, jag bajsar och speglar mig där; i köket med matbord och spis skriver jag och hör när någon spelar gitarr men lyssnar också till våningen ovanför, okunnig om hur det ser ut men med möjlighet att skapa mig min egen bild och historia utifrån vad jag hör. Utifrån: ljuden.

Utan förväntningar anländer jag till Nationalmuseum och möts av en mindre grupp människor som uppenbart väntar mig. Tillsammans kliver vi in i hissen, det trånga rummet mellan rummen. Väl framme på våningen ovan möts vi av en äldre tystlåten gentleman. I tyst led följer vi honom på en rundvandring genom en våning av Nationalmuseum. Dörrar öppnas, folk passerar förbi, andra tittar på konsten o föremålen. Med tanke på förhållandena – jag är här för en performance av konstnärsduon Lundahl & Seitl: ”Symphony of a Missing Room” – börjar jag misstänka att alla runtomkring mig spelar en roll, att alla är här för mig. Medvetandet är på toppspinn och registrerar alla intryck som tycks vara, det kommer att visa sig vara: signifikant.

Vi blir tillsagda att sätta oss att vänta på två bänkar mittemot varandra i trappan ner mot entrén. Vi är återigen lämnade utan guide. Ingen säger något, så förväntansfulla är vi. Tystnaden är ansträngande. Jag väntar. De senaste fem minuterna har varit en väntans fest, uppbyggandet av förväntningar; hela min kropp är full av förhoppningar. Våra sinnen är vidöppet mottagliga i ritualen inför en ”meningsfull upplevelse” – tystnaden, att långsamt gå tillsammans, att vara tillsammans utan något utbyte. I väntan på instruktioner. Tack och lov blir vi tilldelade hörlurar. En smått eterisk, utomjordlig kvinnoröst tar över ledsagandet.

En i gruppen ställer sig upp och börjar gå nerför trapporna. Rösten i hörlurarna instruerar ”en kvinna reser sig upp och går – följ henne”. Vem är hon? Jag blir misstänksam. Jag ställer mig frågande till de andra i gruppen, kanske är de också en del av spelet. Kanske vet de alla något som inte jag vet. För ett ögonblick tvekar jag. Känner mig oförberedd och ovillig att lyda de vänliga befallningarna. Jag borde vara tillåten att fatta mina egna beslut, inte följa blint, inte bara göra som jag blir tillsagd. Paranoian slår till, de är alla med på det. Men likt resten av gruppen följer efter, en efter en, blir jag nyfiken på vad som kommer näst. Grupptryck? Jag vill i varje fall inte vara den som inte deltar. Jag lutar mig mot att det ju är ett konstverk – det är på låtsas, bara en timme av mitt liv. Motvilligt gör jag som jag blir tillsagd.

Jag blir ledd nerför trappan, tillsagd att följa efter, att notera, stanna, blunda. Mina ögon skyls. Min hand möter någon annans hand. ”Huka dig, gå igenom korridoren, en tunnel.” Jag hör mina fotsteg eka mot tunnelns väggar, känner mitt huvud nudda taket. Jag känner hur jag kliver in i ett nytt rum. Jag ser inget, bara hör och känner. Det tredimensionella ljudsystemet i hörlurarna skapar en exakt bild av de påstådda omgivningarna; ljud från en grotta, en skog, en stor tom sal.

Vi är inte längre en grupp, vi kan inte se, höra eller känna varandra längre. Jag är i vårdande händer, ledd genom ett ljudlandskap. Varken rösten eller händerna tillhör en identifierbar person. Men jag litar på dem; ett starkt känslomässigt band har knutits oss emellan på mycket kort tid. Faller jag så lätt för beröring, för att jag inte ser den, inte vet var och från vem den kommer? Jag har förlorat kontrollen. Mitt ifrågasättande är som bortblåst. Jag har ställt mig på tröskeln till deras herravälde. Jag har tillåtit mig att bli medförd av ljud, beröring och dofter – försjunken och på tå. Motståndet är fortfarande en möjlighet men inte längre åtråvärt. Jag vill ge upp mig själv.

Jag är inte längre ett subjekt, utan snarare är jag bäraren av känsla, minne, förhoppning och förväntan. Min existens är tätt sammankopplad med de intryck som presenteras mig. ”Jag” är inte här. Vad som är här är förening av förnimmelser, varken mer eller mindre. Tillfällig galenskap erbjuder mig flykt. Vid senare eftertanke kommer jag att tänka på Descartes Betraktelser över den första filosofin och dess subjektstes: ”Jag tänker, alltså finns jag”. Men i Symphony of a Missing Room är det mer ”Jag tänker inte, därför är jag inte”. Verket tilltalar inte mitt intellekt, det kräver och utnyttjar mitt intellekt. Men först och främst är det en sinnlig och emotionell förförelse.

Konstnärerna har dragit fördel av mig. De använder vår inövade vana av högtidlighållande för att föra mig till detta självsvek. Sen barnsben övas vi i ett speciellt beteende vid ”speciella tillfällen”. Må de vara religiösa, utbildande, nationella eller kulturella högtider. De sammanfaller oftast med särskilda tidpunkter, förenande av människor, gemensam procession till platsen och deltagande under tyst förväntan. Detta beteende är socialt instinktivt, invant sedan generationer. Det finns inom oss. Jag inväntar att bli medryckt av stunden – ett ögonblick av betydelsefullhet som sköljs över mig, tillfälligt förintar mig i helheten av vad som händer. Då lämnar jag rationalitet och förnuft åt sidan. Irrationell, sårbar och känslig – tror jag.

En ansiktslös berättare leder mig in i en uppdiktad värld. Jag är bokstavligt om än vänligt handgripligt tagen när jag utforskar vad som sägs vara ett hemligt rum i museet. Händerna som för mig är som flytande. Ibland kommer de högt från ovan, ibland underifrån. Den enorma hallen har lämnats orörd i åratal, kanske hundra år?! Jag blir ställd vid utkanten av rummet, mina händer placeras på dess väggar så att jag kan bekräfta dess existens för mig själv. Jag blir ledd till en magisk skog bebodd av en gammal man. Min ögonbindel tas av mig. Världarna sammanstrålar. Jag är fortfarande på Nationalmuseum, men den gamle mannen ligger vid mina fötter iklädd en bärnstensfärgad silkesdräkt. Trädet har blivit en pelare. Jag är rörd men djupt besviken över denna återupplevelse av verklighet.

En psykoanalytisk granskning av sagor borde ta riktningen att förklara den djupa påverkan från den kvinnliga ljudguiden, den gamle mannen, beröringen, den magiska skogen och tornet. Men ännu mer oroande än sökandet efter den ouppnåeliga fulländelsen av mina önskningar är min uppenbara vilja att delta i att skapa och bekräfta en påhittad värld. I en timme är jag en del av det universum som Lundahl & Seitl har konstruerat. Jag konstruerar med dem, den existerar bara genom min affirmation av den. Jag låter den väna rösten och de lena händerna förleda mig. Jag kan vagt höra ljuden från världen utanför – den ”riktiga” världen – genom hörlurarna men väljer att ignorera dem. Jag spelar med i en rymd vid sidan om mig själv. I en tillfällig flykt där jag inte längre är vuxen, där jag får mig att tro att jag inte längre är ansvarig eller tillräknelig. Det är det som smärtar när mina ögon öppnas. När det går upp för mig att jag vill ha och behöver en värld där något annat är möjligt. Att jag alltjämt tror på sagor. Och om jag kan få mig själv att tro på den här, hur många fler lurar jag mig med på daglig basis?

Jag återvänder till frågan: varför gav jag mig in i detta? Eller snarare, varför släppte jag in Lundahl & Seitl i min verklighet? För detta är väl min värld och verklighet – det tidlösa rum som jag gömde mig i som barn? Den påhittade, magiska platsen där ingen utanför kan komma åt mig. Jag förstår att den är så lättåtkomlig för att den helt enkelt är min egen, den jag gjorde till min egen genom de historier jag fick berättade för mig som barn. Samma historier som många med mig har fått och får berättade för sig. Min egen fantasi är så lik så många andras. Vår trosuppfattning är densamma. Vad jag trodde var min privata tillflyktsort är mer eller mindre likt alla andras bestående av skogar, slott och hemliga rum. Du gömde dig i samma hörn som jag, jag la bara inte märke till dig.

Verket tilltalar oss som individer men når oss genom en socialt gemensam föreställningsvärld. Genom berättarstrukturen bildas grunden till vår kultur men också formandet av vårt individuella medvetande. Åter bekräftar vi (blint) de arkitektoniska fundamenten av en alltför bekant berättelse. Kraften till vår tro och tillit hämtas från repetitionen, som ett mantra. Det akustiska ekot av vår delade föreställningsvärld studsar i hörlurarna som en glaskula nerför en stentrappa.

Världen vi är i existerar för en begränsad tid. Och nu menar jag inte bara ett tillfälle av möjlighet, utan det jag hör, rör vid och känner finns – på riktigt! Men bara för begränsad tid. Tid som paradoxalt nog tillhandahålls av museiinstitutionen – ett socialt rum allokerat för att förse medborgaren med fritid. Det är en politiskt förankrad och sanktionerad anomali som har till avsikt att erbjuda en fristad från vardag och verklighet där bisarrt nog de normalt gällande lagarna om tid och rum inte längre används och är upp till förhandling. Det är en kontrollerad omgivning där fantasin tillåts vandra till synes fritt. Det tyckas vara ett kryphål i systemet – ett hål där allt är möjligt. Det kan liknas vid biografen eller teatern, förutom det faktum att vi här är mer aktiva vilket gör det sprängkraftigare. Vi är inte en lydig publik inför Lundahl & Seitls verk. I museet är vi individer, ”free agents”. Ett ”jag” tilltalas.

Jag går, jag rör, jag hör och jag känner. Det är starkare än den tvådimensionella ramen av teater eller film. Inte att den tredje väggen har rämnat, den var aldrig där. På museet manifesterar jag det gemensamma fritänkandet. Det känns som att jag har kontroll och inte som att jag presenteras något. Jag sitter inte i en nedsläckt salong, likt Platons grottliknelse där skuggorna uppträder. Här är jag ute i det fria, ”jag” uppträder. Trotts att det inte liknar en traditionell iscensättning, spelar Lundahl & Seitl naturligtvis med filmens och teaterns knep. De placerar mig i mörkret. De underkastar mig deras soundtrack. Men jag kan fortfarande gå därifrån. Vilket jag såklart inte gör. Jag är svag för underhållning. Jag vill att de ska ta mig på en resa. Och det gör de. Men bara under premissen att jag presterar. Under villkoret att jag är det subjekt jag påstår mig vara. Den individ som verket tilltalar mig som.

Redan i början på artonhundratalet kom museet att ersätta kyrkan som den väsentliga publika platsen vart man inte bara gick för att se och bli sedd utan också vart vuxna gick för att uttrycka dem själva som kultiverade medborgare. Det var och är sfären där folk blir utbildade, omskolade eller statuerar sin goda bildning. Långsamt offras bilden av Kristus. Prövningar och lockelser ersätts av mer profana gestaltningar, mer lika dem i borgerskapets vardagsliv. Målningar och konstföremål valdes snarare att hylla nationen än religionen. Detta lever i viss mån kvar, men är idag i hög utsträckning ersatt av konst som reflekterar individen, individens tankar eller kan tolkas som sådana. På så sätt är det en institution som har följt med tiden och söker reflektera och höja de kulturella värdena hos sina besökare. Men missta dig inte: självklart uppfostrar den besökarna i vad dessa värden ska bestå av – speciellt nationella museer tillhandahåller en offentlig yta och dekorerar den i enlighet med allmän anständighet.

Till en viss grad är det en fråga om dekorum: arkitekturen, kråset inkluderat, uppmanar till en viss typ av beteende. Ett beteende passande till kontexten. Vilken typ av agerande är lämpliga för just detta rum, tid och sociala händelseförlopp? Lundahl & Seitl producerar en ny social berättelse genom att skapa radikalt nya rum inom denna traditionstyngda institution. Rummet är uppochnervänt och tiden är marginaliserad, vilka de lyfter ut mig ifrån. Klockan och mobiltelefonen är utom räckhåll och oanvändbara på den här omedelbara och korta resan mellan olika rum och miljöer. Tidsreferenser är inte angivna förutom några förebådande ”snart” eller ”senare” men för det mesta händer allt i ”nu”; ta tre steg framåt, stanna, vänd dig om. Utifrån den aspekten visar verket ingen respekt för den historia som museet i övrigt önskar presentera. Tider och epoker – påhittade, fantiserade eller reella – smälter samman.

En timme kan ha gått, kanske två. En höst. En vinter. En exposé genom tre scener av ett privat drama i ett offentligt rum, där vi är både skådespelare och publik. En man ligger på golvet, han presenteras som museivakt. Han sover eller i alla fall så blundar han, vi får veta att han drömmer. ”Han tänker på löven som faller från trädet som darrar i vinden, likt de löv på trädet just utanför fönstret.” Jag tittar upp och ser höstlöven på trädet utanför fönstret. Mannen är gammal och trött. Löven faller, dör. Tiden går. Vi blir förda till det intilliggande rummet och snart ligger även vi på golvet, med ögonen stängda, hypnotiserade, med tankar och drömmar om föremål vi just har sett och upplevt i samma rum – antika byster och marmorskulpturer. Gränsen till verkligheten suddas ut. Tiden upphävs, likaså ifrågasättandet.

Lundahl & Seitl stjäl inte min tid. Jag skänker dem den. Jag känner mig trygg i deras händer, i deras välkonstruerade knep som tillåter mig att vara jag. Det finns en plats för mig i den sfär de ställer till förfogande. Vi investerar i varandra. Maktstrukturerna finns där – hur kan de inte? – men de är under konstant förhandling. Jag kan hoppa av, men gör det inte. Verket överträffar vad jag kunnat vänta mig, men gör mig samtidigt besviken. Det slutar tvärt. Besvikelsen är nödvändig, respektfull, och sund. Vi spenderade en tid tillsammans, skapade en egen värld. Nu: var och en tillbaka till sitt. Leken är över… jag känner mig sårbar och skör.

Jag släpper in dem, utan att egentligen vilja det. Jag säger inte nej, förförd följer jag dem in i deras värld vilket innebär att jag också släpper in Lundahl & Seitl i min – en förvirrande känsla av trivsel och illamående välbehag. Ett riktigt möte där världarna ”Verklighet” och ”Fantasi” puffar mot varandra – ingetdera kollapsar, det vore för mycket att önska från konsten. Regredierad till ett barn med min barndoms hemliga fantasier ställer jag mig frågan: vad ville jag ha ut av detta, vad sökte jag, varför kom jag hit? Jag tror jag antingen ville få vara kvar där för evigt eller få den sönderslagen i små bitar.

När allt kommer omkring är det inte precis det här vi önskar av konst, att den på något sätt gör upp med våra synder, visar på våra tillkortakommanden, ställer världens ondska i ljuset, hänger det, tar ut det från oss så vi kan betrakta det på avstånd. Låt oss inte låtsas större än vad vi är, det är som med religion. Det är som droger. Vi går dit på söndagarna, en masse. Vi tar oss dit för att söka förståelse och ledsagning som en flykt från bakfyllan, en flykt från vad som väntar måndag morgon och för att runda av tillvarons vassa kanter. Vi vandrar i tyst procession. Vi inväntar ett katarsiskt moment.

Konst. En urban religion. Eller? Samma sak varje vecka, skakande knän, ostadiga av jobb och dekadens. Vardagen och flykten från den. Vi vaknar, lagom till att klockorna ringer till mässa, med en stark längtan efter ett rum som tillåter drömmar och fyller oss med intryck. Konsthallen är den samtida västvärldens accepterade rum för flykt precis som kyrkan var på den tiden människan bodde i skogen och bar bärnstensfärgade silkesdräkter. Vi konstturistar som vilken pilgrimsfärd som helst. Den blå periodens rum i Barcelona eller dubbelprojicerad metafilm i Venedig, vi är där. Giv oss frid. Det finns hopfällbara stolar för de fysiskt handikappade och hörlurar med guidning för de intellektuellt haltande. Vi konsumerar. Bevis på ditt intresse, dedikation och deltagande finns att köpa i shopen att dekorera ditt hippa agnostiska vardagsrum med. Ett krucifix på en guldkedja eller en coffeetable-version av bibeln finns att tillgå – i något ändrad tappning bara.

Men även konsthallen är ifrågasatt. En ny arkitektonisk vind blåser, den vita kuben är inte längre curatorns nya svarta. Rummet ska leva sitt eget liv, röra sig med och kring konsten. Vi som skapar detta rum, uppmuntrade av Lundahl & Seitl, skakar stöttestenarna i denna traditionsbärande institution. I dessa storslagna rum som utgör Nationalmuseum famlar vi runt med ögonbindel, utan att höra omvärlden, vi undviker inbillade hinder, vi ligger på golvet, och vi kramar pelare. Vi befolkar kalla dragiga rum med skogar, torn, skugglösa fåglar och sovande vakter i trollkarlskläder. I detta rum är pelare träd, det döda lever. Vi tittar i en spegel och äntrar museets hemliga rum. Vi gör det till vårt, inte bara detta rum, utan museet blir en plats där vi kan uppföra oss annorlunda än annars, där vi kan vara barn. Genom vårt märkliga uppförande förändras museet självt. För vissa av oss har det ett hemligt magiskt rum. Priset vi betalar är att vi tror på det.

“Symphony of a Missing Room” framfördes på Nationalmuseum 3-15 november

2009-11-28 Louise Höjer & Niklas Lundell (text och foto)

Redaktionen står som författare av osignerat material och av texter som inte författats av en av Konsten.net:s ordinarie skribenter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.