När jag var barn hade ränder en alldeles självklar plats i kylskåpet. Blå ränder till mamma, bruna ränder till pappa, röda ränder till oss barn. Tom Hedqvist, vars ränder präglat de svenska frukostborden, började göra dem som assistent till rand-nestorn Inez Svensson. På Konstakademien ställer han ut ett helt rum med ränder, som en hommage till mentorn och kollegan.
I den franske konsthistorikern Michel Pastoureaus bok ”Ränder: rändernas och de randiga tygernas historia” läser jag att de under medeltiden var kopplade till synd. Detta syns i konsthistorien: Gud ger Adam och Eva randiga kläder när han portar dem från Edens lustgård, ett par med oroliga blickar i sängkammaren ligger under ett randigt täcke, tre flickor som dömts till prostitution bär randiga klänningar. Ränder väcker uppmärksamhet. Idag är ränder den främsta visuella konventionen för varning: övergångsställen, skarp kurva, polisavspärrningar. Kanske kan man påstå att tutande larm är den ljudmässiga motsvarigheten till ränder?
Många är de konstnärer och formgivare som gjort ränder till sin signatur: Daniel Buren med sina 8,7 cm breda ränder som klädde in Paris offentliga rum, och i Stockholm de senaste åren Jonas Williamssons svar på Buren i form av den grafiska profilen för dansscenen MDT med randiga affischer, samt Jacob Dahlgren med sin tröjsamling och flashmob-liknande performances. Inom modevärlden finns många exempel: Gunila Axéns Polarn och Pyret, Jean Paul Gaultiers horisontella ränder mot vit grund, osv. Variationsmöjligheten inom det randiga temat tycks rymma otaliga röster och infallsvinklar.
Pastoureau skriver att ränder är ”ett tvetydigt filter vilket döljer lika mycket som det visar”. Det randiga bygger på en växelvis dikotomi, ett uppradande av gränser eller horisonter, och ju mer jag tänker på det så framstår ränder som något mystiskt, ett sökande efter en brytpunkt eller något bortom. Tom Hedqvists svartvita ränder tryckta på sammet, vilket tycks göra dem mer intensiva i sin färg och kontrast, känns just som en studie i denna mystik – en senior rand-dervischs meditation med mycket basala medel: rytm, avstånd, kontrast.
Utställningen görs i samarbete med kollegan Ingela Håkansson Lamm, de båda utgjorde två av tio medlemmar i textilmönsterkollektivet 10-gruppen. Två rum tillägnas hennes arbeten, det ena en korridor av upphängda tyg med tryck. Jag uppehåller mig ett motiv som föreställer ett par händer. Det ser ut som ett handklapp, men samtidigt som uttrycket är typiskt 60-talskt distinkt och poppigt, så är klappen inte en knall utan snarare en smekning, det finns något underbart tvekande i linjeföringen. Detsamma gäller ett lutande, kanske flygande, kors som ser ut att njuta av att vara i lågor.
Nästa rum kan beskrivas som ett kliv in i världen bakom och kring dessa tygtryck. En grupp installationer fungerar som ett återuppförande av den ateljé- tillika hemmiljö i vilken hon skapade sina motiv som nyexaminerad Konstfacksstudent – färgglada hinkar med glansiga tyg i, spridda garnnystan – en inredning som liksom mönsterrapporten bygger på upprepning. Här visas också de handtecknade klotter som utgör skisserna som mönstren tar avstamp från.
På samma sätt som Håkansson Lamm genom sin iscensättning bjuder in besökaren till mönsterverkstadens backstage och historia, så är Hedqvists hommage också ett sätt att berätta om bakgrunden till engagemanget i 10-gruppen. Ett mångårigt samarbete kring formgivning av lekfulla och genomarbetade mönster som återfunnits i mångas hem.
Maryam Fanni
Foto: Björn Strömfeldt/Konstakademien, Fredsgatan 12. Utställningen pågår 1 februari – 1 mars 2020
