Bygger Hans Andersson upp världen, eller låter han den falla samman? De myllrande bilder och objekt som han visar på Konstakademien tycks rymma en dubbelriktad rörelse, där konstruktion och sönderfall framstår som likvärdiga principer. Konstverken väcker associationer både till skräp upphittat på gatan och till skärvor av en avlägsen stjärnhimmel, och erbjuder oss alternativa sätt att uppfatta och beskriva vår omvärld på.
Försöker Andersson gestalta universums minsta beståndsdelar – är detta bilder av kittet mellan partiklarna i vårt inre – eller mal han ner tillvarons material i en visuell tankekvarn?
Utställningen består av två väldiga collage och ett antal mindre, alla uppbyggda av små pappersskärvor med olika men besläktade utseenden. Den kompletteras av några säregna objekt placerade direkt på golvet under glaslådor. Vi ser både ett slags spetsiga virade verktyg och utlagda assemblage av tidningar, textilier, fotografier och flortunna solblekta papper. Glaset skyddar men håller också ihop ansamlingarna av material. Verken förenas av sin dämpade färgskala och kraftfulla skörhet. På väggarna upptäcker jag efter ett tag tunna metallkedjor med amuletter, ett slags ädlare motsvarigheter till snörstumparna som är inflätade i collagen.
Anderssons låga material utsöndrar en ansenlig skönhet. De har en laddning och en närvaro som får mig att tänka på Kurt Schwitters eller Beuys. Även minnesbilder av författaren Robert Walsers tätskrivna mikroskopiska manuskript dyker upp. Med en oemotståndlig lätthet skyler Anderssons verk på papper över sin närmast maniska tillkomstprocess. All den tid som lagts ned i dem löses upp och försvinner. Som en rökpuff. Men finns ändå kvar som en dov och ömsint klang.
Både Anderssons objekt och papperscollage framstår som fixerade i en position mellan upplösning och konkretion. Är detta ritningar av hur allt hänger samman eller kartor gjorda efter undergången?
Magnus Bons
Foto: Magnus Bons. Konstakademien, Fredsgatan 12. Utställningen pågår 24 november 2018 – 13 januari 2019
