<

Publicerad 27 januari 2015 Av I Gå och se! Med 3038 Visningar

Håkan Rehnberg på Moderna Museet

I ett ljust upplyst rum på museet finns Håkan Rehnbergs konstverk. Målningar hänger på väggarna och några skulpturer står utplacerade på golvet. Vilka relationer finns mellan de två typerna av verk? Om det nu existerar överensstämmelser, kanske inte en nödvändighet trots att de har samma upphovsman. Det är tvärtom nästan uppenbart att de tillhör olika kategorier, och att verken har orsakats av olika tankebanor.

Håkan RehnbergEn hårdhet har de dock gemensam. Eller snarare en materiell fasthet som kommer till uttryck på skilda vis. I målningarna är det underlagets stadga som utgör förutsättningen för ”bildens” – den målade ytans – luftiga utbredning. Speciellt i denna fas av konstnärskapet ägnar Rehnberg stor uppmärksamhet åt spridande, utjämnande processer där ”resultatet” bildar ett flimrande spektrum av händelser. Vissa färgtoner återkommer i målningarna som täcks av en hetsigt virvlande skrift. Inte olikt en sorts hallucination. Spåren påminner om fingrars rörelser på ytan, och uppträder ibland ljust vita, ibland mörka. Men de är alltid faktiska och beskriver sin egen gest, summan av konstnärens kroppsliga rörelser framför akrylglaset. Bilden markerar måleriets slutpunkt, sin egen begränsning. Målningarna kommenterar detta förhållande sinsemellan.

När det gäller skulpturerna, tre stycken rumsliga konstruktioner i aluminium, råder ett närmast motsatt förhållningssätt. I dem är det tvärtom metallens nakna blankhet som vi upplever fysiskt. Blicken har att fokusera på materialets obearbetade kvalitet, på skivornas ogenomsläpplighet som ringar in en koncentration av luft. De beskriver och utgör ett slags omslutande vakuum – en hermetisk motpol till måleriets tillåtande expansion. Kanske handlar det ändå om två uttryck för samma sak? Rehnbergs logik slår mot mig i skrivande stund. Liksom målningarna har hans skulpturer karaktären av en plats, en rumslighet. De utgör ytterligare ett kroppsligt utrymme, och deras avgränsade byggnader är lika definitiva som måleriet.

Det finns en liten målning i utställningen som tycks vilja överbrygga eventuella skiljaktigheter. Även i den har färgen smetats ut, stillnat och förloppet avstannat. Med den har en jämn grå ton som erinrar om metallens och den pekar hellre mot en gemensam dialog.

Adress: Exercisplan, Skeppsholmen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 24/1 – 12/4

Magnus Bons (text), Moderna Museet (foto)

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *