Publicerad 09 september 2010 Av I Recensioner Med 1345 Visningar

Gunilla Klingberg på Galerie Nordenhake

klingberg1Med sitt new age-material har Gunilla Klingberg gjort en väldigt politisk utställning. Eller ska vi säga att den är utompolitisk och på djupet handlar om gemenskap, bortom hierarkier och fördelningspolitik i termer av mitt och allas? Hur som helst, genom att få betraktaren att erfara ett annat rum och att förhålla sig till det gemensamma genom en relation av okunskap, förändrar den här utställningen ens relation till jordklotet och de närmaste.

Vi börjar med distortionen av rummet, eftersom den produceras även utan att man har tagit del av “innehållet” i verken, och leder fram mot ett verk som heter bland annat heter “interior collapse”, längst in i lokalen. Det röda rutmönstret som målats över golv, väggar och tak (Parallelareal Curry Lines, 2010) får galleriet att te sig betydligt mindre rätvinklig än det ter sig på planritningen, tryckt på affisch med ett likadant rött raster över, och placerad i en bunt på golvet.  Att se en karta över en ganska liten lokal som man ändå lätt överblickar i känns lite lustigt, som att se ett mikrokosmos i ett redan väldigt litet kosmos. På så sätt försluts lokalen faktiskt av att planritningen finns där, samtidigt som rastret indefinit förtsätter utöver den. Vill man få kontakt med utsidan är man alltså hänvisad till dessa linjer som förställer vinklarna i rummet.

Mitt ovanför en av linjernas skärningspunkter hänger en droppformad speglande pendel, eller lod . Stilla hänger den i alla fall, trots att den heter Perpetual Motion. Precis som planritningen omfattar den hela rummet är det här verket en del som inefattar helheten. Men inte utan att förställa rummet. Fönstret bakom mig avspeglas två gånger i den, dels i den stora nedre delen men sedan i den övre delen också, knappt igenkännbart. Det är en lite märklig upprepning på höjden, som om rummet kunde strålas ut i segment i rymden – men utan rörelse, eftesom de två skikten (den över och den undre spegelbilden) är helt samtidiga, utan ordningsföljd i tiden. En statisk rörelse upp från golvet, våningslager på vångingslager i det oändliga – och alla på gatunivå… I spegelbilden slätas också  skillnaden mellan golv och vägg ut, eftersom linjerna inte ser ut att böjas av skarven, utan opåverkade av dimensionsbytet löper vidare. Effekten blir att rummet vecklar ut sig i ett enda välvt plan i vilket taket omvandlas till en förlängning av väggen. På ett överraskande sätt fungerar rastret här precis som Rosalind Krauss skriver att de gör i den modernistiska konsten, nämligen genom att ta bort de realistiska dimensionerna och ersätta dem med en enda yta. Men här hos Klingberg tecknar ränderna i spegeln samtidigt en toppigt sfärisk form, med störst energi i toppen och botten där ränderna samlas; en sfärgeometri, utan räta vinklar och med andra möjliga vinkelsummor, ersätter den modernistiska plangeometrin, och påminner om att jorden inte är rätvinklig – om man inte betraktar den från ytnivå. 

klingberg2Den stora effekten produceras emellertid när man låter blicken sväva från det där spegelbildsrummet till den vridna stolen. För den står med två ben på golvet, två mot väggen, och bekräftar att rummet bara har en dimension, samtidigt som hela stolen har tvingats till en enorm vridning för att klara av det. Peter Cornell jämförde den med en futuristisk målning, och visst: stolen framträder som en händelse mer än som ett objekt, som en rörelse om än oändligt långsam. Man får den märkliga idén att det är i ens egen perception, i tre distinkta dimensioner och utan tid, som stolen har förvrängts och splittrats upp. Här, i övergången från droppen till stolen, bekräftas inte bara droppens perspektiv på ett märkligt vis, utan man är i tanken också en smula osäker på om man har lämnat det ena verket när man tittar på det andra, eller om de ligger i varandra, eller speglar varandra. Kanske visar de bara sanningen om varandra, som två vittnen som talar om och inför varandra, utan att någonting annat än deras trovärdighet kan styrka vad de säger. Det är samma kombination av slutenhet och oändlighet som finns i affischen. Det temat upprepas på ännu ett sätt,  nämligen det faktum att  det är svårt att inse hur  Perpetual Motion skulle kunna vara ett enskilt verk, skild från sin plats i just det här rummet. Den är ett mikrokosmos, men platsspecifikt. Men än om någonting annat påminner den om en mondad, som ju enligt Leibniz inte har någon kommunikation med någonting utanför den, “inga fönster”, men lika fullt avspeglar hela världen på insidan av sig. Sluten och oändlig.

I nästa rum förtsätter rumslighetens omvandlingar med Supernova – Interior Collapse II. Det är en stjärnformad skulptur, vars sidor består av vanliga lägenhetsytor som förlorat sin ordning och dimension: bredvid varandra finns skåpdörrar, heltäckningsmattor och takdekorationer, utan att inta sina etablerade inbördes relationer. I stället sitter de alltså på en himlakropp, som i sig inte har något höger och vänster, upp och ned, fram och bak. I ett oändligt rum finns inte sådana dimensioner givna. Det faktum att det är en stjärna leder ju tankarna till rymden, och för ett ögonblick kan man drabbas av insikten att jorden svävar i detta oändliga rum, ja faktiskt att man mest har tomrum under fötterna. 

En sådan känsla är samtidgt en mycket avlägsen blick på världen. Och faktum är att alla de dessa “mikrokosmos” som det har varit tal om har en likartad effekt: de distanserar en från omgivningen, allt ter sig smått, avlägset. I ett samtal med Fia Backström fick Klingberg höra att månfararna från alla länder efter sina resor hade svårt att förstå krig och maktkamper på jorden – allt sådant tedde sig onödigt och futtigt. Huvudpoängen med utställningen tror jag inte ligger i något budskap, men kanske i en erfarenhet av en sådan rymdfarares främlingsskap när man åter “landar” i galleriet efter att ha känt rummets omvandlingar.

klingberg3Den erfarenheten gör att man inte kan tolka Klingbergs raster i termer av konfrontationen mellan vetenskaplig rationalitet och mysticism, som Krauss lyft fram och som Padraic E. Moore lyfter fram i sin utställningstext. Klingbergs raster markerar visserligen de sk. Currylinjerna, efter new age-auktoriteten Manfred Curry som var den som framställde insikten eller hypotesen om ett globalt rutmönster av energilinjer. (Å andra sidan, vilka krafter är inte lite mystiska? Newton själv var missnöjd med sin tanke på gravitationskraft, just eftersom den var mystisk.) För inte skickar man ut betraktaren i en annan rumslighet bara för att de ska återkomma och återta en position i en given hierarki. Och såväl vetenskap som flum är strängt ojämnlika sociala sammanhang, med sina professorer och andliga ledare. Snarare än att innesluta två varandra uteslutande kunskapsformer i samma form (rastret), tror jag att man ska förhålla sig till dem i en helt annan form, en ovetandets form.

Det är det som är öppningen till utställningens fiktion, “Parallelareal”. Och lika fel som det är att relatera till en fiktion enligt kunskapens förhållningssätt – som både vetenskapen och new age gör anspråk på – lika fel är det att ta ställning för eller mot Currylinjer här. Man får se dem som givna bara, utan att veta eller tro något bestämt om dem, och se hur man då kan möta dem och andra människor i förhållande till dem. Denna epistemologiska likgiltighet har i alla fall den fördelen att vara egalitär. Vad ska man göra med dem, hur ska man erfara dem, hur ska man gå vidare? Om det vet ingen mer än någon annan; man får pröva sig fram, experimentera.

En annan egenskap hos flera av Klingbergs motiv, Currylinjer, månar, kanske stjärnor, är att vi är alla lika inför dem.  De påverkar oss likartat, oavsett vår bildningsnivå, plats i samhället, ekonomi osv. Det här gäller naturligtvis en massa saker (syre, gravitation osv.) men tanken här är: det skulle kunna gälla allt. Det skulle kunna gälla konsten till exempel, om det inte var så att vi redan hade kodat vilka erfarenheter av den som är giltiga, upprättat auktoriteter som varken är bättre eller sämre än professorer och gurus. Därför måste objekten dekontextualiseras och ryckas ur sina sammanhang och diskurser, precis som interiörens delar har dekontextualiserats i stjärskulpturen. Det gäller även konsten.

Något annat som händer i detta förhållningssätt, inom fiktionen, är att konstverken här på utställningen får en annan status. De, precis som Currylinjerna och månen – som också förekommer på utställningen – är varken privat eller offentlig egendom, utan gemensamma; månen är, som Klingberg sa i samtalet jag nyss nämnde, synlig för alla utan att för den skull vara en offentlig egendom: den är gemensam, den är för alla. Man har rätt att relatera hur man vill till den, yla mot den eller gå på den, eller omvandla den till en symbol. Man gör vad man kan.

Det där utgör den parallella realitet jag erfor på Klingbergs utställning. Den rymmer en kraftfull tanke på en annan världsordning, som är radikalt annorlunda utan att vara främmande – och som inte borde vara så djävla omöjlig att upprätta. På så vis får man en föraning om en politik, eller antipolitik, en jämlik gemenskap grundad på ovetande och gemensamma objekt. Det hela känns på samma gång väldigt handfast och som en blick från yttre rymden.

Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 2/8 – 3/10

Lars-Erik Hjertström Lappalainen (text), Galerie Nordenhake (foto)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *