Publicerad 14 augusti 2019 Av I Konstkommentarer Med 360 Visningar

Guerrilla Girls – ironisk konstaktivism

”Konstvärldens samvete”, skallade Guerrilla Girls (GG) och skakade New Yorks konstscen våren 1985. Första aktionen skedde en fredagsnatt. Gallerisugna vaknade till ett nedre Manhattan fullklistrat med affischer som ropade: ”Vad har dessa konstnärer gemensamt?” Listade var 42 kända manliga namn. Och svaret att alla ställer ut på gallerier med mindre än 10 % kvinnor eller inga alls!

GG protesterade mot sexism och rasism i konstvärlden. De slog effektivt hål på myten att talang ofelbart leder till framgång! Riktade sig direkt till ansvariga, institutioner, gallerier, handlare, kritiker och konstnärer. Snabba aktioner, snärtiga affischer, tuff statistik, anonymitet och vass humor blev GGs signum. Konceptet håller och är tyvärr 34 år senare inte mindre aktuellt!

Tändande gnista var en MoMA-utställning 1984 med anspråket att visa de 165 internationellt viktigaste samtida konstnärskapen. Endast 17 var kvinnor!

Courtesy guerrillagirls.com

Ikonisk är bussaffischen från 1989 parafraserande Ingres nakna odalisk försedd med gorillahuvud och texten: ”Måste kvinnor vara nakna för att komma in på Metropolitan Museum of Art?” Idag uppdaterad till ”…att vara med i musikvideos?”.

Populärast är 1988 års affisch: ”Fördelarna med att vara en kvinnlig artist.” Med 13 ironiska budskap som att då går det att arbeta i lugn och ro utan pressen av framgång, finna tillflykt i fyra frilansjobb, välja mellan karriär och moderskap och kanske slå igenom vid fyllda 80! MoMA:s första separatutställning med en kvinna kom 1982! Den 70-åriga Louise Bourgeois fick den äran. Drygt 10 år senare representerade hon USA på Venedigbiennalen.

Courtesy guerrillagirls.com

I höstas visades en GGs retrospektiv av affischer, flyers, videos och aktivism på Mjellby konstmuseum i Halmstad. Museet satsar ambitiöst på att lyfta fram glömda kvinnliga konstnärer och är det enda i landet som köpt in GGs hela portfolio. Utställningen har vandrat vidare till Västerås konstmuseum där presentationen gjorts mer överskådlig, stram och pedagogisk. Och som en pendang visas verk ur magasinet av den nakna kvinnan i konsten.

Men första gången GG visades i Sverige var 1990 på Kulturhuset i Stockholm. Initiativet var konstnären Ewy Palms som i New Yorks gatumiljö golvats av deras träffsäkra budskap. GG inbjöds för att fira tioårsjubileet av kvinnokonstutställningen Vi arbetar för livet och konstnärsgruppen bakom kallade sig nu Palm Girls och ställde ut affischer i samma anda. GGs verk turnerade i sju svenska städer och samtliga nordiska huvudstäder. Och när Moderna Museet avböjde donationen av portfolion placerades den helt enkelt på Kvinnohistoriskt arkiv i Göteborg! Portfolion är i linje med GGs ambitioner av enkelt material och inte numrerad, men kvalar idag ändå in på konstmarknaden som samlarobjekt.

Konstaktivism i Sverige fick skjuts av besöket. I februari 1991 genomfördes den första stora konstmanifestationen på 10 år. Måltavla var Waldemarsudde som visade 13 samtida – 12 män och 1 kvinna! Men i prinsens trädgård protesterade 300 kvinnor med musik och sång mot det enkönade manliga perspektivet.

Frida Kahlo vid entrén till Mjellby konstmuseum. Foto: Annika Nordin

Anonymiteten var självklar för GG, skyddade det egna konstnärskapet och höll fokus på sakfrågan. Själva namnet uppstod ur en felstavning av gerilla och vips kom lösningen med gorillamasker. Användandet av döda kvinnliga konstnärers namn ur historien är ett sätt att ge upprättelse och plats, förklarar Frida Kahlo i gorillamask när vi samtalar i Halmstad 28 år efter ett hastigt möte i Stockholm.

Det var hemma hos Frida som GGs sju grundare samlades första gången. Från personliga möten och fax gäller nu skype och mejl. Men om antalet medlemmar avslöjar hon bara en kärntrupp på 50 med en variation upp till 200 och alla är ”självidentifierande kvinnor”. Ekonomin vilar på ”vänligheten hos främlingar”, föreläsningar, utställningar, 4 böcker publicerade av GG samt t e x en banankryddad doftspray som tar bort patriarkatets stank, T-shirts o dyl.

Men 2001 uppstod en schism inom GG som gick upp i rätten. Två nya separata grupper skapades av originalmedlemmar: GG on Tour, inriktad på teater, GG BroadBand med tonvikt på digital kommunikation. Frida Kahlo som tillsammans med Käthe Kollwitz arbetar vidare i originalgruppens anda avdramatiserar konflikten, ”tänk dig att i 30 år vara gift med 50 olika personer”. Men erkänner att aktivismen kräver personliga uppoffringar och uthållighet.

Budskapens slagkraft ligger i kombon visuell briljans, ovedersäglig statistik och träffsäker humor. Humor, alla maktlösa gruppers hemliga vapen, passerar försvaret, sänker garden, och slinker in i hjärnan, menar Kahlo. Men i början var affischerna mer direkta än roliga. Och sambandet mellan konstvärlden och samhället stod inte klart. Idag är den politiska och samhälleliga analysen skarpare och bredare. I utställningarna ingår nu också ett aktivitetsrum där GG uppmanar till kreativt klagande, gällande orättvisor också utanför konstvärlden.

Courtesy guerrillagirls.com

Förutom mot ojämlikhet, sexism och rasism kämpar GG idag också mot homo- och transfobi och korruption. Är fräna kritiker av den amerikanska konstvärlden. Liknar auktionshusen vid karteller och menar att gallerier ägnar sig åt penningtvätt. Och att konstvärlden blivit en arena för investeringar. De som leder amerikanska museer styr över museernas samlande, investerar också i konst, hävdar Kahlo. Konst är oerhört dyrt. Och de allmänna institutionerna kommer på sätt och vis att subventionera marknaden. Och, frågar hon sig, kan vi tillåta att en handfull billionärer bestämmer hur vår konsthistoria ska se ut?

Utrustade med förstående klisterlappar tog sig GG till Frieze Market i London hösten 2016. Välvilligt delade de ut lapparna tills en charmig PR-man först bad om en selfie, sedan avvisade dem med att här fick inget delas ut gratis. Vi är konstnärer, vi uttryckte oss, säger Frida Kahlo och konstaterar att yttrandefrihet inte finns på Frieze. Här kostar den pengar! Och den inkännande texten på klisterlapparna löd: ”Kära samlare. Konst är så dyrt även för billionärer, Vi förstår fullkomligt varför ni inte kan betala alla anställda en lön att leva på!”

Själv blev jag 1986 uppiggad av affischen ”It´s even worse in Europe”. För sex år sedan lanserades ”Free the Women Artists of Europe” med förklaringen att museer håller kvinnliga konstnärer inlåsta i källare och förråd, utom synhåll. GG har i Europa själva direkt verkat mot orättvisa förhållanden för kvinnliga konstnärer. Till Museum Ludwig i Köln inbjöds de 2016 och gjorde en kritisk granskning ur feministiskt perspektiv. Resultatet visade att endast 11 % av samlingen utgörs av kvinnor och 2% icke-vita.

Guerrilla Girls affisch Estrogen Bomb från Open Art 2019 i Örebro. Foto: Cecilia Lönn Elgstrand

Samma år visades på Whitechapel i London resultatet av GGs enkät utsänd till europeiska museer och konsthallar. Formuläret undersökte om institutionerna idag presenterar en diversifierad bild av samtidskonst eller en konsthistoria skapad av makt och pengar. Av de 384 tillfrågade svarade endast 1/4. De som svarade visades på väggen, de andra på golvet. Verket visades också på Mjellby. På väggplats fanns: Bildmuseet, Umeå, Dunkers kulturhus, Helsingborg, Färgfabriken, Stockholm, Kristinehamn konstmuseum, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm, Magasin III, Stockholm, Moderna Museet, Stockholm & Malmö, Signal-Center för Samtidskonst, Malmö.

Mjellby och Västerås har idkat självkritik i frågeformulärets anda och tagit fram statisk över representationen män/kvinnor i separatutställningar de senaste 10 åren. På Mjellby visades 57% kvinnor och 43% män. Men bland grupputställningar vann männen med närmare 70%. I Västerås visades separatutställningar om 12 män och 13 kvinnor och på gruppnivå var männen 100 stycken fler.

I början av september öppnar Nationalmuseum utställningen 1989 – kultur och politik. En undersökning av vad som hände inom den visuella kulturen året då muren föll och en ny världsordning började ta form. Inlånade från Mjellby, visas de 7 verk Guerrilla Girls gjorde 1989. Med Frida Kahlos ord, ”vår portfolio ´utgör en bit av historien´”. I den ingår affischen som frågar sig om kvinnor måste vara nakna för att komma in på MoMA. Återstår att se om Nationalmuseum är beredd till så mycket självrannsakan att de också besvarar Guerrilla Girls uppfordrande frågor!

Annika Nordin

Foto: Mjellby konstmuseum (överst), Västerås konstmuseum. Utställningen på Västerås konstmuseum visas tom 18 augusti. Nationalmuseums utställning “1989– kultur och politik” öppnar 5 september 2019

Annika Nordin, kulturjournalist, föreläsare. Spec. konst och psykologi. Medverkar bla i Dagens Nyheter, kataloger/antologier.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.