Jag kommer så väl ihåg när jag besökte den roliga och flummiga utställningen ”Hjärtat sitter till vänster”, som visades på Göteborgs konstmuseum 1998. Underligt nog fann jag mycket glädje i att ströva runt och ta del i en tid och en estetik som jag tidigare tyckt ofrånkomligt mossig eftersom den verkade så fast knuten till mina föräldrar och deras ”proggiga” generation. Varför någon reell förändring aldrig följde de upproriska slagorden, struntade jag nu i, och jag försökte lägga mina cyniska 90-tals färgade tankegångar och fördomar åt sidan för att insupa ett stycke konst jag i smyg länge hade beundrat. När ”Göteborgskonst 60-och 70-tal” intar Göteborgs konstmuseum ett decennium senare har min nyfikenhet och fascination för denna tids konst inte lagt sig, tvärtom besöker jag utställningen med en önskan om att få veta mer.
”Göteborgskonst 60 – och 70-tal” visar sig dock vara väldigt annorlunda ”Hjärtat sitter till vänster”. I stället för att fokusera på de politiska och medmänskliga elementen, som var så tydliga i den äldre utställningen, visas även konst utan uttalat kontroversiella inslag. Detta innebär att feministiskt färgade gobelänger och USA-kritiska verk samsas med relativt traditionellt landskapsmåleri. Att Göteborg ofta har blivit förbisett i retrospektiva utställningar, behandlande denna specifika period, förklaras emellertid som en av drivkrafterna bakom projektet. Och visst, här finns mycket att utforska.
I utställningen ingår ett flertal verk med motiv som för sin tid måste ha uppfattats som magstarka eller i varje fall inte riktigt rumsrena. Det mest klassiska exemplet på denna företeelse är gissningsvis Peter Dahls ”Liberalismens genombrott i societeten” (1967). I mitt följe hade jag en amerikan, som uppbragt utropade ”Oh my god, is that what i think it is?!” – en reaktion över målningens svulstigt målade penis. Själv upprördes jag inte nämnvärt, det går knappast, då målningen har förvandlats till en rumsren schablon över obscenitet. En annan ”kinky” målning som kan beskådas några meter bort är Reinhold Lindbergs ”Daian och diktatorn” (1977). Till skillnad från i Dahls målning skildras här det sexuella mer implicit: två män i lädermunderingar – kläder som ofta förknippas med en machoaktig sida av gaykulturen – tar plats i en grådaskig målning. En av dem håller i en skräckinjagande kedja. Målningen är kanske inte en omedelbar favorit, men den får mig att tänka på Kenneth Angers motorcykelfilm ”Scorpio Rising” från 1964, och det är alltid ett positivt tecken. Åtskilliga krigskritiska verk ingår också i utställningen, som väntat. Däribland finner man exempelvis Gunnar Thoréns ”International Rescue Patrol” (1967) samt Bertil Bergs ”Målmedvetet angrepp på medvetandet pågår”: en genial skulptur där en halverad hjärna bombarderas av skott från tennsoldater. Den rättframma titeln som idag möjligtvis skulle kunna uppfattas som ironisk eller i alla fall komisk, betraktades kanske mer allvarsamt under tiden den kom till. Utöver ovan nämnda namn innehåller verklistan också konst av storheter som Roj Friberg och Alf Lindberg.
Även om detta är en ambitiös utställning med minnesvärd och intressant konst är den svår att sammanfatta och binda samman. Det är förstås av stor vikt att Göteborgskonst från denna tid får tillfälle att dammas av och visas på ett förtjänligt och generöst sätt. Vad man däremot skulle kunna efterlysa är en tydligare udd, som hänvisar till någonting utanför det göteborgska temat – det skulle kunna vara en överraskande frågeställning eller ett snävare urval. I samma andetag som jag uttrycker denna önskning, ångrar jag mig delvis. Det är inte varje dag man får möjlighet att se Sandra Ikses textilier bredvid Olle Skagerfors porträtt av original, för att inte tala om mötet mellan politisk social realism och Göteborgskolorism. Heterogeniteten är vacker. Dessutom erbjuder utställningen en värdefull ingång för den som vill veta mer om stadens konsthistoria, den fungerar som en bra introduktion för den inte insatta. Jag är minst sagt splittrad.
Bilder (uppifrån och ned): Peter Dahl, Gunnar Thorén
Adress: Götaplatsen
2009-07-21 Sara Arvidsson (text), Göteborgs konstmuseum (foto)
