Publicerad 11 september 2013 Av I Recensioner Med 2274 Visningar

Göteborgs Internationella Konstbiennal

Marion von Osten (2)Leken och karnevalståget används som en konstnärlig strategi med potentialen att vara en tändande gnista i årets upplaga av den internationella Göteborgsbiennalen. Utställningen har en tydlig politisk ambition och vill vara en ficka av motstånd. Den förgrenar sig på olika institutioner och på många platser runt om i staden. I avdelningen på Göteborgs Konsthall tar flera verk ett historiskt avstamp i den på 1980-talet aktiva Göteborgskarnevalen, men det blir under pressvisningen omöjligt att kommentera helheten, eftersom en performance med konstnärsgruppen Psychic Warfare plomberar rummen där två av verken visas. Denna inre censur åtföljs av en yttre, när Göteborgsoperan vägrar att på sin fasad visa Markus Öhrns 49 timmar långa film “Magic Bullet”, som består av alla scener som Statens Biografbyrå någonsin klippt bort.

Petra Bauer tar i sin och filmaren Marius Dybwad Brandruds tvåkanaliga video “Choreography for the Giants” (2013) upp tråden med karnevalståget som en representation av invånarna. De har velat dokumentera förberedelserna av en parad i en småstad i Belgien, men efter hand blir det tydligt att det har skurit sig i samarbetet med arrangörerna. Verket har en lågmäld men suggestiv dramatik, som öppnar upp för betraktaren att bilda sig en egen uppfattning av verkets innehåll utifrån dess långsamma berättarstruktur. En stor del av den 50 minuter långa filmen består av långa tagningar av telefonkonversationer och smygfilmade samtal – betydligt mer spännande än det låter – och ligger någonstans mellan en rak dokumentation av konstnärens arbete och en filosofisk deckare. Det sevärda verket visas i loungen på Mornington Hotel, en av Göteborgsbiennalens mindre satellitlokaler, som ligger vid Avenyn, platsen för Göteborgskarnevalen när det begav sig.

Sunshine Socialist CinemaRöda Sten rymmer biennalens huvudutställning, och i ett myller av både spretiga och mer precist formulerade uttryck försöker man formulera en alternativ samtidsbeskrivning genom att visa ett slags uppdaterad politisk konst. Största utrymmet har Nevan Laharts installation fått, tyvärr, eftersom hans verk är alldeles för enkelspåriga och använder sig av en trist överpedagogisk leksaksestetik. Bland de mer tilltalande verken finns Olav Westphalens serie med slagkraftiga satirteckningar och hans stora röda snurra som producerar underliga oneliners. Ninar Esbers presenterar i den fyndiga videon “Triangle” (2012) korta textutdrag från sharialagar, som tillsammans med ett snärtigt soundtrack pekar på förbudens absurda världsbild. Ett lika enkelt som effektivt grepp. För att inte säga lekfullt.

Drömmarnas Kaj, som ett av Göteborgs mer nedgångna hamnområden kallas i folkmun, används i utställningen som ett slags frizon. Deckarförfattaren Åke Edwardson väver i sitt bidrag till biennalen, en novell som finns i katalogen och som även publicerades i Göteborgs-Posten, in konstverken som placerats ut längs med kajen i ett framtida apokalyptiskt perspektiv. I verkligheten är konsten ibland ganska svår att upptäcka, även med karta i hand. Det gäller inte Sunshine Socialist Cinema, ett sympatiskt initiativ av konstnärerna Kalle Brolin och Kristina Müntzing som består av en knallgul skåpbil omgjord till minibiograf (nedre bilden). Annars finns verken på hotellbåtar eller i hamnmagasin där staden marknadsför sig själv. En inte alltid helt optimal omgivning för konstverk som inte skriker så högt. Ett av biennalens mer poetiska verk, Marion von Ostens tvåkanaliga video “No Voyage to the North Sea” (2013, övre bilden), spelar för sig själv bland modeller och broschyrer över ett framtida Göteborg. von Ostens dröjande bilder över hamnen, som anspelar både på romantiskt måleri och på konceptpionjären Marcel Broodthaers, skapar också en intressant dialog till Dorota Lukianskas ödsliga dokumentärfotografier av området, som enbart finns i katalogen.

Sammantaget vill biennalen famna ett vitt begrepp – konstnärlig aktivism – men intrycket spretar. Att många verk inte engagerar tillräckligt drar ner helhetsintrycket. Istället är behållningen de ovan beskrivna enskildheterna, och några till, som mer lever av egen kraft.

Göteborgs Internationella Konstbiennal pågår under perioden 7/9 – 17/11

Magnus Bons (text), Göteborgs Internationella Konstbiennal (foto)

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.