Morandi i dag. Satsen känns nästan omöjlig, som en oxymoron, en självmotsägande ordsammanställning. Nu är han ändå här, på Artipelag, dessutom sidoordnad en svärtans, men framför allt vithetens utforskare, den brittiske konstnären, keramikern och författaren Edmund de Waal.
Det är ingen okomplicerad sammankoppling. Giorgio Morandis dödsår är de Waals födelseår, 1964. De Waals verk tar plats i rummet, Morandis verkar genom måleriets imaginära rumslighet. Morandi är vaghetens mästare, men där miraklet består i att denna vaghet formar sig till något alldeles omisskännligt. Hos de Waal är tydligheten betydande, men den bär på en tvetydighet, som möjligen både är en styrka och en svaghet.
Denna tvetydighet hänger samman med föremålens status: keramiska objekt, där grundformen är ett tubartat kärl som ibland kan vara mycket smalt, nästan som ett provrör. De är inte gjorda för att brukas, men som skulptural form är de närmast valhänta. De blir meningsfulla först när man erinrar sig deras tillkomst på en drejskiva, som spår av en handling. De Waals fokus ligger heller inte på det enskilda föremålet, han arbetar med anhopningar och konstellationer, som på Artipelag samspelar med det föränderliga dagsljuset och naturen utanför.
Det hindrar inte att de vita kärlen ofta har ytterligt subtila nyanser, och att de svarta uppvisar ett helt spektrum av valörer, med oilspot-effekter där järnet fällts ut som silvervita prickar i glasyren. Men detta är inte uteslutande en visuell konst, snarare framträder den som en serie rytmiskt ordnade arkiv över denna enda, ständigt upprepade akt, att ur en lerklump dra upp ett kärl. Det är naturligtvis en mångskiktad handling som ger eko både bakåt i historien och in i mycket annan mänsklig verksamhet: att ge form åt det formlösa, att öppna ett rum i rummet. Det handlar alltså hos de Waal mer om materia och minne, om tid och bevarande.
Det är också en alltigenom mineralisk värd som möter: porslinet som emellanåt kombineras med alabaster, grafit och stål. Allt är mycket stramt och konsekvent, men de anordningar av plexiglas och metall som härbärgerar dessa arkiv, och deras placering i rummet på Artipelag, kommer ibland besvärande nära en samtida, kliniskt avskalad inredningsestetik.
Hos Morandi, som visas i de mindre rummen, återkommer kärlen, i hans stillebenuppställningar. Frågan är bara i vilken mån det fortfarande handlar om kärl, när dessa ting trätt in i måleriets rum. Ofta är de inte längre avläsbara ens som plastisk form. Kärlet är kanske snarare målningen själv.
Här framträder ett slags värld. Det finns ett horisontalplan som bär upp skilda vardagsföremål, och där bakom en fond som också bildar en obestämd rymd. Föremålen är alltid förbundna med varandra, oftast i mitten, och bildar en agglomeration eller helform där delelementen är svåra att urskilja och tyda. Detta framställt med en obestämdhetens kolorit, toner som inte går att benämna, varken kalla eller varma och ofta sammanfallande i valör. Inga konturer är helt definierade, de förblir svävande, skälvande.
Det finns inget virtuost i dessa målningar, de är hastigt uppstrukna, till synes nästan förstrött. Ändå känner vi att det finns en fundamental förbindelse mellan denna summariskt anlagda oljefärg på ett stycke linneduk, och det vi kallar tillvaron, vår befintlighet i världen. Det är bara så oerhört svårt att ringa in vari den består.
Det handlar uppenbarligen om att hålla samman och bevara något som hela tiden hotar att glida isär, falla sönder, upplösas. I målningens kärl hålls det nu ett ögonblick ihop, men aldrig slutgiltigt. Detta arbete måste hela tiden utföras på nytt, och samma formel återkommer också gång på gång i Morandis måleri.
Och just detta omtagande av samma motiv i målning efter målning får något av samma rituella karaktär som jag föreställer mig att drejandet av ett kärl har för de Waal. Morandis landskap är däremot annorlunda, där befinner vi oss i upplösningen, i det oläsbara och formlösa. De bildar en motpol till hans stilleben, även om avståndet är mindre än det först kan synas.
Till sist är det ändå ljuset som förbinder och binder samman. Det finns hos Morandi en strävan efter ett bestämt ljus. När det skruvas fram ser målningen plötsligt tillbaka, allt ytterligare är då överflödigt. Det innebär inte att det hela tiden är samma ljus, men det har alltid en gemensam grundkvalitet: en fullständig neutralitet, ett slags vithet trots alla toner. En stillhet, en frid, på något sätt bortom eller utanför tiden.
Här finns kanske ändå en förbindelse mellan de båda konstnärskapen, åtminstone vad gäller avsikter. Det handlar inte om krukor och kärl, utan om att låta något ta plats som levande närvaro i det konstens rum som både öppnar sig mot världen och är avskilt från den.
De Waals verk känner vi genast igen som samtida, medan Morandis bara är tillgängliga för oss som ett närvarande förflutet. Och om någon i dag skulle arbeta i Morandis efterföljd, med denna bråddjupa vaghetens precision – fast på ett helt annat och okänt sätt – är jag övertygad om att det inte ens skulle noteras. Den konstvärld som i dag omger oss lämnar inget utrymme för en sådan hållning, och möjligen inte heller den värld vi i dag lever i.
John Sundkvist
Foto: Mike Bruce och Jean-Baptiste Béranger/Artipelag, Artipelagstigen 1, Gustavsberg. Utställningen pågår 7 april – 1 oktober 2017
