Den brittiske konstnären John Constable målade ofta molnstudier. Små delikata skisser utförda utomhus. Så att säga under himlen. När jag ser på dem idag slås jag av hur samtida de känns. Kanske för att de utforskar måleriet i lika hög grad som naturen.
Här har Constable förstås sällskap av flera andra konstnärer; tänk på Turner, Monet och norrmannen Lars Hertervig. Alla har de gjort verk med himlar som befriade svävar i tiden. Men på ett möjligen indirekt sätt är det just Constables måleriska utkast jag påminns om när jag ser fyra aktuella utställningar med konstnärer ur olika generationer.
Inte för att den grekisk-amerikanske konstnären Cris Gianakos bildsvit ”1975”, från samma år, skulle föreställa moln (Galleri Andersson/Sandström, till vänster). Den är betydligt mer abstrakt och materiell. Ett slags postminimalism. Men det är i materialet, i färgbehandlingen, som en länk mellan nu och då blir uppenbar. För är det inte just som atmosfärer Gianakos små kvadratiska dukar framträder? Jag uppfattar deras disiga ljus som en lägesbeskrivning. Anspråkslöst och fysiskt påtagligt, men också med en immateriell effekt.
Och ändå – allt Gianakos gör är att föra färgen över duken. Ofta i en L-form. Ett drag bara, en riktning. Målningarna upprepar och speglar varandras händelser i olika krämvita toner. Serien är tidstroget processinriktad. I botten markerar några blyertsstreck ramen. En utgångspunkt för bild.
Hos Niklas Edstam finns en likartad samstämmighet mellan målningarna (Galleri Olsson, till höger). Också i det mindre formatet, men med små och betydelsefulla variationer i storlek sinsemellan, målar han fram platser inneslutna i ett töcken av färg. Egentligen saknar bilderna nästan detaljer, men uppfattas ändå som precisa skildringar av flammande lufthav.
De nio dämpade målningarna i olika vita, gula och bruna toner (mer som energier än egentliga färger), ger ifrån sig ett darrande ljus. Knappt synliga och samtidigt öppna, tycks Edstams målningar dra sig tillbaka i samma stund som de visar sig. Är de på väg att släckas? Bilderna håller andan inför vår blick.
Jakob Solgren målar visserligen moln, liksom Constable, men jag är inte säker på att det är vad hans målningar föreställer (Galleri Flach, till vänster och överst). Olika gråblå molnformationer sitter hopsatta med varann, flera små dukar hänger i rad på väggen. I utställningen visar Solgren även några objekt; en blockflöjt, en tratt i brons, en stor flätad korg och ett slags högt siktmärke där en ihålig tunn träram är monterad på en metallställning. Det är en serie märkliga föremål, tillverkade i utvalda material för ett speciellt syfte. Handlar det kanske om ett slags rumsliga blickpunkter eller fångstredskap för molnbilderna?
Solgren visar sina verk i tillsammans med Lars Olof Loelds rosa målningar av solnedgångar. Det är en mycket lyckad kombination. Båda skapar bilder med en alldeles särskild koncentration och konkretion, som är både lekfull och allvarlig. Solgrens realistiskt målade moln använder en språklig dialekt som gränsar till Loelds abstrakta solljus.
Per Kesselmar visar en serie vita oljemålningar på metall (Galleri Fagerstedt, till höger). Vitt på vitt, i många tunna lager. Av alla övermålningar skapar Kesselmar en dallrande rumslighet, annorlunda från men samtidigt besläktad med Edstam. Kesselmar låter materialen visa sig utan att lägga till en yttre referens, en minimal estetik som han delar med Gianakos. Målningarna är diskret påträngande och släpper inte taget om betraktaren.
Former tycks uppstå ur och försvinna in i den nästan heltäckande vita bildytan. Och runt kanterna finns färgens alla olika avslut – de skapar en närmast självlysande hägring. Var befinner sig målningen egentligen? Ett mer illusoriskt trick arbetar Kesselmar med i sin stående tunna metallstång, där han får oss att tro på skuggan som endast är målad på golvet och väggen. Skuggan sträcker sig högre än själva stången i ett bakvänt perspektiv. Som om den var belyst nerifrån. Konstnären tänker sig att det är ljuset från en solnedgång.
Magnus Bons
Foto respektive galleri. Cris Gianaoks, ”1975”, Galleri Andersson/Sandström, (23 februari – 1 april 2017). Niklas Ekstam, ”Platser”, Galleri Gunnar Olsson, (11 februari – 25 mars 2017). Jakob Solgren/Lars Olof Loeld, ”Endast betraktad ros är som ros betraktad”, Galleri Flach, (23 februari – 25 mars 2017). Per Kesselmar, ”Shine”, Galleri Fagerstedt, (23 februari – 1 april 2017)
