Publicerad 10 oktober 2008 Av I Gå och se! Med 1405 Visningar

Galleri Niklas Belenius, Stockholm: Marie Sester (30/10-16/11)

Utställningen är exemplariskt överskådlig och vältitulerad: på sidoväggarna tre röntgenbilder av lastbilar; på väggen rakt fram en video som delvis består av samma bilder som de på väggarna; nere i hörnet en spegel som reagerar på närvaro och vrider sig efter betraktarens rörelser. Bilder som visar stillastående objekts osynliga inre, i kombination med en spegel vars följsamhet inte låter betraktaren se annat än sin egen synlighet, för trots sin rörlighet upptar kroppen hela tiden det mesta av spegeln (vilket gjorde det svårt att smygkika på de andra vernissagebesökarna genom den). ”Exposure/Mirror”, kort sagt, förenade i maximal synlighet eller upptäckbarhet verkar det som. De svartvita röntgenbilderna visar igenkännbara former av saker som gömts i släpen. De andra röntgenbildernas färger är kodade: en viss färg betyder vegetabiliskt material, en annan metall osv. Men tillståndet av synlighet rubbas snart. Det räcker med att ta ett steg mot en av bilderna för att betraktaren ska föras in som silhuett i videon, och i skarp kontrast mot det avbildade framträda som en opak kropp: skuggan framstår som en bild fylld av hemligheter och dolda egenskaper. I videon läggs bilder över bilder, ibland mot en färgad yta, sedda genom en kamera av ofantlig rörlighet. Rörlighet och opak synlighet kopplas samman; och stillastående med genomskinlighet och osynlighet. Kamerans imponerande rörlighet ger löfte om att kunna följa vilket objekt som helst, så att dess rörelse så att säga omintetgörs: den kommer att se den osynliga insidan, där sakerna hela tiden är kvar på sina platser. Synligheten kommer att återupprättas alltså, för i det rörliga finns en relativ platsbundenhet; yttre oläsbara kroppar och rörelser kan fixeras vid sitt stabila innehåll och på så sätt får man bilden att klarna. Sester visar autentiska bilder, tagna vid gränsen mellan Mexico och USA. En Rolls Royce syns inne i en hästvagn; balar av marijuana, smuggelcigaretter. Följsamheten i videokameran ter sig därför dystopisk: den utlovar ett tillstånd av konstant genomskinlighet. Och kanske också en tilltagande förtjusning i gränsdragningar som motiverar röntgenövervakning. Men en av bilderna på väggarna är dubblerad, så att en lastbilslast överlappas av en annan – innehållet börjar bli oläsbart. Här får det osynliga får sin egen otydlighet och transparensen sin egen form av opacitet. Här börjar också utställningens snygga visualitet också gå över i det engagerade. Här måste någonting nämligen göras med utställningen, för den kan antingen tyda på ett sabotage riktat mot offentlighetsprincipen och det öppna samhället, eller vara en början på ett motståndsarbete mot övervakningen av såväl gränser som människor, dvs. mot ett inte fullt så öppet samhälle. Vapnet mot övervakningen föreslås nästan av utställningen: det skulle ligga i kunskapen om hur överlagringar går till, inte bara i bildvärlden, utan också i de fysiska kropparna för att på så sätt göra deras inre oläsbart. Kan strategin vara att få det osynliga att ändra skepnad! Jag undrar i alla fall om det inte är det som den här utställningen jobbar med. (Adress: Ulrikagatan 13)

Lars-Erik Hjertström Lappalainen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.