Publicerad 01 november 2008 Av I Gå och se! Med 1553 Visningar

Galleri Mejan, Stockholm: Sara-Vide Ericson & Susanna Serrander (1/11-12/11)

Konst är en form av kommunikation. Men inte bara en kommunikation riktad till yttervärlden, utan lika mycket ett instrument med vars hjälp inre rörelser kan avläsas och dechiffreras. Då fungerar konsten närmast som en kompass, med vars hjälp man kan välja livsväg. Sara-Vide Ericson och Susanna Serrander är bägge vägväljare som med måleriets hjälp orienterar sig i livet och världen. När man kommer in i Galleri Mejans tudelade utställningslokal har man – pedagogiskt nog – de två vägväljarnas strategier synliga åt varsitt håll. Det klassiska livsvägvalet: vänster eller höger? Sara-Vide Ericson står för en temperamentsfull form av självbesvärjelse, där brutaliteten i känslorna får sitt utlopp i dova färger och en attackerande inställning till måleriets arbetsmaterial och metoder. Hennes ”She Wolf” är både en ung kvinna som tar för sig av livet och männen, men också en individ som befinner sig utanför den fålla som konventionerna hägnat in, och som därmed skrämmer och fascinerar på en och samma gång. Honvargen må vara något desorienterad i tillvaron, men hon tar plats. Männen i hennes närhet bleknar bort i anonymitet, så påtagligt att färgen som formar deras ansikten tunnas ut till ett disigt töcken. Susanna Serranders vägval bygger mer på att invänta rätt tillfälle, rätt ton. Hon går inte till angrepp, utan krysspejlar stämningar till dess att hon fastställt en position från vilken världen kan genomlysas. Hennes måleri har också en lätthet och ljushet som inger förtröstan. Men såren finns där, om man tittar riktigt noga. Ibland påminner hennes verk om en inverterad Ann Edholm, där formspråket är lika basalt och enkelt men där det dova och köttiga ersatts av genomskinlighet och ljus. Det är en sensualism som inte stryker medhårs, utan bjuder motstånd för att vi ska uppmuntras att titta ännu något djupare. (Adress: Exercisplan, Skeppsholmen)

Anders Olofsson

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.