Publicerad 01 april 2008 Av I Recensioner Med 2750 Visningar

Galleri Anders Lundmark, Stockholm: Marjolaine Lombard (27/3-20/4)

lombard1Vid Vårutställningen på Konstfack 2007 visade Marjolaine Lombard ett antal målningar på glas som närmast hade karaktären av tillfälliga besökare i vår värld. Dels på grund av själva materialet – glasmåleri av det slag som Lombard praktiserar leker medvetet med sin förmåga att pendla mellan förtätning och transparens – dels som ett resultat av själva presentationen. Verken var nämligen monterade ett stycke ut från väggen, eller placerade på en vagn av det slag som glasmästare brukar använda när de skall byta ut krossade skyltfönster. Men medan det yttre ramverket talade om tillfälligheter och flyktighet så förmedlar Lombards måleriska språk ett annat budskap. Här handlar det snarare om att fånga ögonblicket och låta det bli kvar i nuet, fragmentariskt men ändå som del av en begriplig helhet.

I sin debututställning på Galleri Anders Lundmark har hon valt att låta vagnen stanna hemma, men fortsatt att utforska glasets transparens som medium (trots att utställningen även innehåller verk målade på pannå eller plåt). Sigmar Polkes experiment med transparenta målningar gör sig förstås påminda, men där Polkes bilder var avsedda att kunna betraktas från både fram- och baksidan behåller Lombard måleriets traditionella frontalperspektiv, dock med vissa modifieringar. Hon målar nämligen på bägge sidorna av glaset, en konsekvens av att hon hela tiden arbetar med gamla verk som hon skrapar ned och börjar om på, hela tiden noga med att lämna partier av de tidigare verken kvar som skuggan av ett minne i glaset.

Just glas har mycket speciella egenskaper då det – till skillnad från exempelvis linneduk – är ett material som både används inom konsten och för industriella ändamål. Dessutom är det en produkt som alla människor har någon slags relation till, för det mesta dock utan att reflektera över den så särskilt djupt. Glas isolerar, men det erbjuder också insyn – se där en symbolik av största konstnärliga värde. Marjolaine Lombard är uppenbarligen medveten om alla dessa aspekter av sitt medium, vilket ger hennes utställning en förbluffande hög grad av mognad. Detta är ett måleri man brukar behöva något decennium på sig för att nå fram till, men Lombard har på något förunderligt sätt lyckats hitta en genväg som direkt tar henne till väsentligheterna.

lombard2Måleriet har under det senaste tiotalet åren alltmer kommit att fungera som ett klippbord för allehanda privata, populärkulturella och kulturhistoriska referenser, något som i de goda stunderna producerat fascinerande kommentarer till vår samtid men när det inte riktigt velat sig förfallit till mer eller mindre meningslösa övningar i måleriskt photoshoppande. Marjolaine Lombard har klokt nog avstått från att falla i denna fälla. Hennes bildvärld är visserligen hämtad från vardagen i vid bemärkelse – här finns såväl ateljéinteriören som tvättstugan representerad, kanske en allusion på konstnärens eviga öde, upphängd i gummibandet mellan tvättmedelspaketen och konstens förment eviga värden. Det är emellertid inte tal om något klipp-och-klista eller collagearbete. Bilddetaljerna är utvalda och placerade på ett sådant sätt att de utgör en harmonisk helhet, även i det fall när konstnären valt att montera sitt verk i fyra separata delar.

Den transparenta karaktären, den tunt pålagda färgen och bildfragmentens lättflyktighet gör att man lätt kan associera till en drömlik tillvaro, en Mayas slöja som skapar illusionen av mångfald trots att verkligheten i själva verket är en och odelad. Lombard ger oss full frihet att fullfölja tankebanor som dessa, men jag tror inte man skall överbetona denna eteriska sida av hennes måleri. Det har också en handfast sida där fokus ligger på att bemästra vardagen och göra den till något formbart, något som inte omedelbart försvinner in i glömskan. Här sjunger hon det trägna, vardagliga arbetets lov i en tonart som är lågmäld men tydlig. Med den konstnärliga spännvidden, i kombination med en långt drivna tekniska färdigheter, är det omöjligt att misslyckas.

Adress: Bjurholmsplan 23

2008-04-01 Anders Olofsson (text och foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.