<

Publicerad 01 september 2009 Av I Recensioner Med 1116 Visningar

Galerie Nordenhake, Stockholm: Johan Thurfjell (27/8-4/10)

thurfjell_2009_1Frågan vilken konstens roll egentligen är kanske verkar otidsenlig i våra dagar när nästan alla mänskliga aktiviteter vid en viss punkt kan omsättas till konst. Lika fullt blir frågan relevant så snart man bestämmer sig för att inte längre bara bejaka – eller förargas över – mångfalden, utan söka djupare egenskaper hos de konstnärliga uttrycken. Och då kan man med trovärdigheten i behåll bli precis hur allvarlig som helst. Den österrikiske författaren Hermann Broch menade fullt och fast att konstens enda uppgift är att besvärja döden, men riktigt så långt kanske man inte behöver gå. Ändå finns det i all stor konst för det mesta ett allvar som snuddar vid livets fundamenta, och som dyker ned i djupet av den mänskliga existensen där frågorna om vadan och varthän är evigt aktuella, oavsett vilket tekniskt uttryck konstnären väljer.

Johans Thurfjells examensarbete från Konstfack i Stockholm 2001 bestod av en installation bestående av olikfärgade PostIt-lappar. Lapparna hade försetts med text och arrangerats så att vi kunde följa händelserna i konstnärens privatliv och storpolitiken i Mellanöstern på parallella spår. Den stora världen och den lilla världen tvinnades samman med varandra på ett sätt som gjorde det abstrakta skeendet på den globala politikens scen möjligt att omfatta som reflexer i den lilla människans tillvaro. Denna metod att koncentrera, dra isär, bygga ut och expandera berättelser av olika slag har sedan dess utgjort kärnan i Johan Thurfjells konstnärskap. Med hjälp av bilder, textfragment, föremål och små modellvärldar skapar han ett yttre ramverk för sina berättelser om drömmar, mänsklig strävan, förlust, saknad, sorg och längtan.

I sin nya utställning på Galerie Nordenhake har han valt att knåpa vidare på den närmast organiskt sammanhängande logik som styrt hans skapande sedan debuten. Hermann Broch talar i en av sina texter om ”nattlogiken”, den logik som befinner sig bortom det rationella förnuftets gräns och som gör sig gällande i sömnen, drömmarna och våra allra mest eteriska visioner. Det tycks som om Thurfjell hela tiden haft ett mycket gott handlag med sin egen nattlogik, och han ger den fritt spelrum även denna gång. Högbron som metafor introducerade han i utställningen ”Reach out and touch faith”. Då sträckte sig brokonstruktionen högre och högre mot rummets tak, en sinnebild för människans strävan efter det oändliga. Nu har – bokstavligt såväl som bildligt talat – mycket vatten flutit under broarna, och konstruktionen har inte längre samma trygga hållfasthet. Thurfjells nya modellbro har därför brottet, förödelsen, som sin centrala punkt. Det är inte konstruktionens skönhet eller djärvhet vi skall beundra, utan dess begränsning, den svagaste punkten som gör att även de mest häpnadsväckande byggnadsverken (WTC-tvillingtornen är bara ett exempel av många) bär på fröet till sin egen undergång.

thurfjell_2009_2Även den typiska amerikanska reklamskylten med sin fackverkskonstruktion och strålkastarramp tillhör de äldre bekantskaperna i det thurfjellska rekvisitaförrådet. Den dök första gången upp 2007, där den helt mörka skyltytan bar ett enda ord: ”Yesterday”. I reklamens värld existerar normalt sett ingen gårdag, bara en morgondag fylld med nya förhoppningar. Men Johan Thurfjell förvandlar reklamskylten till en mörk spegel, med vars hjälp han blickar inåt och nedåt i vår kulturs ängslan för framtiden. I den nya utställningen har Thurfjell valt att förstärka det retrospektiva draget hos reklamskylten genom att förse den med fejkade fragment av äldre, nu bristfälligt nedskrapade, affischer. På sätt och vis återknyter han till postmodernismens palimpsestbegrepp, den konstnärliga texten, bilden eller föremålet som på en och samma gång är bärare av flera olika lager av betydelser. Effekten är slående, men har kanske inte riktigt samma styrka som när Thurfjell tidigare arbetat med samma tematik. Utställningens starkaste och mest säregna verk är i stället en grupp tomma, glasade ramar där det förefaller som om bilderna som en gång suttit innanför glaset plockats bort. Redan på avstånd kan vi skönja de missfärgade passepartouterna eller blekta marginaler som omgivit de försvunna bilderna. Men tittar man riktigt noga upptäcker man att alltsammans är målat med akvarellfärg; det är i själva verket en grupp finstämt utförda måningar vi betraktar. Vad som först signalerar frånvaro är i själva verket uttryck för en påtaglig och poetisk närvaro, saknaden förbyts i ett återvinnande.

Johan Thurfjell är en konstnär med extremt god känsla för kraften i hans egna uttrycksmedel. Det gör att han inte behöver ta i så förfärligt mycket får att uppnå vad han önskar. Även om hans nya utställning inte direkt bjuder på några överraskningar känns den gedigen. Thurfjell förenar stabiliteten med en poetisk lätthet som känns alltigenom äkta.

Adress: Hudiksvallsgatan 8

2009-09-01 Anders Olofsson (text och foto)

Redaktionen står som författare av osignerat material och av texter som inte författats av en av Konsten.net:s ordinarie skribenter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *