Publicerad 24 mars 2013 Av I Konstkommentarer Med 3324 Visningar

Full fart back mot framtiden?

jonas_daniel

Jonas Ekeberg, Daniel Birnbaum

I förra veckan var Modena Museet spelplats för två ganska olika men ändå besläktade evenemang. På torsdagen bjöd eboks- och print-on-demand-företaget Publit in till en konferens om bokbranschens framtid. Dagen därpå samlade Polska institutet och Svenska konstkritikersamfundet en panel till diskussion om konstkritiken i det framtida medielandskapet. Kanske hade det varit en idé att slå ihop bägge evenemangen, för medan bokbranschvisionärerna pratade framtid med tydlig peptalkaccent uppehöll sig konstkritikerna mest vid samtidens eländiga tillstånd. Och visst finns det saker att bekymra sig för. DN:s Birgitta Rubin kunde berätta att det åter är dags för att skära bort journalisttjänster på tidningen. I bakgrunden finns en kraschad affärsmodell som omfattar hela dagspressen. För ett par decennier sedan stod annonsörerna för 80% av DN:s intäkter. Nu är siffran ner på 50%. Dorota Jarecka från polska Gazeta Wyborcza tecknade en likartat bild: eftersom tidningen egentligen aldrig tjänat några pengar på sina prenumeranter gick botten ur spannen när annonsintäkterna vek. Nu är Dorota utan jobb. Så här i efterhand kan vi enas om att det var ett grandiost strategiskt misstag från medieföretagens sida att släppa allt sitt material gratis på Nätet med den fromma förhoppningen att annonsörerna skulle betala kalaset. Nu vet vi hur det gick. Men att vänja läsarna vid tanken på att betala för journalistiskt kvalitet görs inte i en handvändning.

dorota

Dorota Jarecka

På Publits konferens konstaterade Edward Nawotka från Publishing Perspectives i USA att vi aldrig tidigare i historien haft tillgång till så mycket information, och att vi läser mer än vi någonsin gjort. Problemet är bara att vi samtidigt förväntar oss att någon annan betalar biljetten. Eboksgurun Mario Ghezzi menade att publishingföretagen på allvar måste ställa sina agna affärsmodeller på huvudet och sluta upp med att se sina läsare enbart som kunder (som dessutom hittills lyckats smita undan räkningen). Visst går det att ta betalt för litterär och journalistisk kvalitet, men produkten måste i så fall se annorlunda ut än gratismaterialet. Därefter följde en lång rad talare som alla redogjorde för olika innovativa exempel på hur tyckt och digitalt material, kan kopplas samman, hur man bygger en starkare och mer interaktiv relation till läsarna och hur själva lässituationen och läsarens tekniska preferenser snarare än i innehållet i sig bestämmer produktens utseende.

Frågan är hur mycket av detta som är tillämpbart på konstkritikens område. Inget alls? Kanske något? Konstkritikerpanelen kom tyvärr inte in på frågan, även om ansatser gjordes. Robert Stasinski (som själv inte satt i panelen) ställde den hädiska frågan vem som egentligen har nytta av den konstkritik som finns idag, om det alls existerar en homogen publik. Tystnaden sänkte sig över auditoriet för ett ögonblick tills Daniel Birnbaum lugnade oss med att jovisst, kritikerna är fortsatt viktiga som en initierad förlängning av konstpubliken. Och eftersom superkritikern Boris Groys sagt att konsten inte kan klara sig utan texter om konst kanske vi kan hoppas på att även konstkritiken kan överleva på längre sikt. Frågan är hur.

marek

Marek Bartelik

Marek Bartelik från New York kunde berätta att arvodena för konstkritiska texter ligger på en mycket låg nivå, trots att mängden publikationer är överväldigande stor. De flesta kritiker lever med andra ord på att skriva andra slags texter, vilket kan vara problematiskt i tider när kommersiella aktörer som gallerier och auktionshus gärna vill ha en känd kritikers ord som säljargument inför kunderna. I Norge gjorde man för ett antal år sedan något radikalt åt bristen på en levande konstkritisk diskussion i och med grundandet av nätpublikationen Kunstkritikk.no. Bakom den stod bland andra de norska konstkritikernas fackorganisation, och statens satte till rejäla projektbidrag. Idag finansieras Kunstkritikk via statsbudgeten, och har dessutom frikostigt stöd från kulturråden i de övriga nordiska länderna. Endast 10% av intäkterna kommer från annonser. Redaktör Jonas Ekebergs argument för denna modell är enkel: om staten varje år pytsar ut miljonbelopp till olika konstinstitutioner och konstprojekt, varför skulle man inte med gott samvete kunna avsätta en liten del av pengarna till den form av “verksamhetsrevision” som konstkritikerna ögnar sig åt?

birgitta

Birgitta Rubin

Lätt som en plätt kan det tyckas, om man bortse från att även staten kan vara en trolös partner. Kunstkritikks strategi att bli en central nordisk aktör av det slag som tidskrifterna Siksi och NU var på 90-talet är spännande, men också en aning riskfylld. Just Siksi och NU gick till botten när de kulturpolitiska vindarna vände och de offentliga finansiärerna inte kunde enas. Och i Sverige är det kanske någon som minns hur tidskriften Artes, en av de riktigt tunga kulturtidskrifterna, gick på näsan när Kulturrådet inte längre ville stå för merparten av fiolerna. Risken är kanske mindre för Kunstkritikk, eftersom den norska staten ser publikationen som ett nationellt flaggskeppsprojekt. Men några absoluta garantier finns inte i kulturpolitikens värld.

marten

Mårten Arndtzén, moderator

I Sverige har den nyligen avslutade Litteraturutredningen uppmärksammat kulturtidskrifternas hopplösa arbetsvillkor och konstaterat att allt färre vill jobba med kvalificerad kulturjournalistik eftersom ersättningsnivån är så låg. I sitt betänkande har man föreslagit att överföra pengar från litteraturstödet till kulturtidskrifterna, med intentionen att kunna kunna höja nivån på skribentarvodena. Det löser emellertid inte problemet med att det knakar i fogarna på själva affärsmodellen. Att flytta felräkningspengar mellan anslagsposterna i kulturbudgeten avhjälper inte det strukturella problemet med en kår av proletariserade skribenter, helt beroende av andra inkomstkällor för sitt uppehälle därför att ingen är villig att betala vad det kostar. Jag har alltid haft en misstanke om att anhängarna av tesen “information wants to be free” är samma personer som alltid mumsade i sig syskonens lördagsgodis men aldrig själva bjöd på något. Men till slut måste ändå pengarna upp på bordet, oavsett det handlar om lösgodis eller konstkritik. Att det då knappast kommer att handla om att leverera exakt samma produkt som vi i åratal vant tusentals läsare vid skall vara gratis börjar bli alltmer uppenbart. Nästa paneldebatt kanske vi kan ägna åt det.

Anders Olofsson (text och foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

1 Kommentarer

  1. En rättning angående Artes. Jag var tillsammans med Jan Arnald tidskriftens redaktör mellan 2001 och 2005. Från Kulturrådet fick vi aldrig några pengar (eller mycket små belopp, jag minns inte exakt). Det var Svenska Akademien, Konstakademien, Musikaliska Akademien och Samfundet de nio som gav tidskriften stöd, huvudparten kom från Svenska Akademien. Eftersom tidskriften hade så “starka ägare” ansåg Kulturrådet att den inte var i behov av ekonomiskt stöd från staten. När Svenska Akademien inte längre ville dra huvudlasset och Samfundet de nio avslutade sitt engagemang (deras stöd hade från början varit tidsbestämt) togs beslutet att lägga ned tidskriften.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.