Publicerad 25 september 2018 Av I Recensioner Med 736 Visningar

Franz West på Centre Pompidou

Det är inte helt lätt att begripa sig på Franz Wests (1947-2012) konstnärskap. Han är mångbottnad och mångsidig och vad som med all önskvärd otydlighet brukar kallas för en ”konstnärernas konstnär”, eftersom han sysslade med konstnärlig grundforskning och ställde frågor som: Vad är en skulptur? Hur interagerar människa och skulptur? Vad händer om man inkorporerar andras verk i sina egna? Vad är ett konstnärligt språk?

Om man så vill är hans konstnärliga projekt en brygga, eller i varje fall en österrikisk spång, mellan sextiotalets interaktiva konst som den i Rörelse i konsten och nittiotalets relationella projekt. West var också ett barn av sin tid, i början av 1970-talet, då avantgardet ville bryta sig ut ur de vita kuberna, ut till vad man kan kalla för ”verkligheten”. En verklighet som för Robert Smithson kunde vara naturen, för Hélio Oticica stadens gator, för Marina Abramović den egna kroppen och för Gordon Matta Clark övergivna industribyggnader. I Wests fall handlade det bland annat om att bryta barriären mellan betraktare och verk, mellan skulptur och människa.

Centre Pompidou har just öppnat en retrospektiv över West som producerats tillsammans med Tate Modern där den öppnar nästa år. Utställning inleds med ett antal små blyertsteckningar från tidigt sjuttiotal som West tecknade som svar på moderns uppmaning att han borde göra någonting vettigt av sitt liv. De är enkla, lätt naiva motiv, ofta med en erotisk innebörd. Han kallade dem för Mutter Kunst (moderkonst). De får mig också att tänka på OA:s (Oscar Andersson, 1877-1906) skämtteckningar om Mannen som gör vad som faller honom in. West inspirerades inte bara av jugendstilen från OA:s tid, han var också ett infallens mästare, en sådan som tager vad man haver i ateljén och sammanfogar bitarna till verk.

En av katalogförfattarna menar att man i Mutter Kunst hittar spår av det som komma skall och den tydliga kopplingen till modern slår förstås an en oidipal och psykoanalytisk ton. Ett exempel är den glasyrrosa färg som återkommer i många av Wests senare verk som enligt uppgift refererar till både den tandläkarplast modern använde i sin gärning och till kvinnounderkläder. Breda penslar, om man så säger. Man kan också förstå de återkommande brösten i de senare collagen på detta vis liksom sofforna vid ingången till utställningen som besökarna kan vila sig på.

Hälsningen till Freuds berömda divan i Wien, för övrigt Wests födelsestad, är uppenbar och liksom i Freuds mottagning är sofforna täckta med orientaliska mattor. Men dessa är sådana som ägarna glömt (!) att hämta ut på kemtvättar. Många minns (!) säkert också Auditorium på documenta IX 1992, en stor innergård med 72 soffor (”divaner”) att vila på. Vackert, tänkvärt och generöst mot trötta huvuden och fötter.

De kletiga, kladdigt abjektala och oformliga skulpturerna kan förstås också skrivas in i en psykoanalytisk tolkning. Å andra sidan – det finns oftast minst en andra sida hos West – så är skulpturerna även inbjudande som munkar med glasyr och ibland finstämt vackra i ljusa pastellfärger. Han undflyr genrer och kategorier så gott det går, skulpturerna är ful-snygga, möblerna är skulpturer och skulpturerna är möbler, de direkta och tillgängliga verken är komplicerade, och de avancerade lätta att ta till sig. Och så vidare.

I Wests intresse för kroppar, mänskliga och skulpturala, ingick en upptagenhet av språkets möjligheter och omöjligheter och österrikaren Wittgensteins filosofi var givetvis en av hans andliga följeslagare. Bäst sammanfattas Wests konstnärliga ämne som kropps-språket. Han samarbetade ofta och gärna med författare och filosofer, samtidigt som hans konst kan vara fysiskt påtaglig. Teori, läsande, skulptur, podium och möblemang förenas i några små enkla bokhyllor med skulpturer på. I hyllorna finns böcker publiken får låna och läsa på plats sittande på någon sittskulptur. Det inte fråga om någon lättillgänglig litteratur utan avancerad filosofi och teori, dock föga originell: Foucault, Freud, Lacan, Wittgenstein, Kant, Camus …

Det verk som West är mest känd för och som skapades samtidigt som Mutter Kunst är hans Pass-Stücke, oformliga gipsklumpar monterade på någon metallstång. Utställningsbesökaren får låna ett och hantera det efter bästa förmåga. Ibland finns det möjlighet att spegla sig med verket som i en provhytt, men på Centre Pompidou har man installerat vita bås där man kan låta sig bli fotograferad av sitt sällskap. Verket lyckas i all enkelhet sammanfatta Wests konstnärskap till både form och innehåll, redan i karriärens begynnelse. Alla hanterar vi föremål och poserar med dem dagligdags: en cykel, en dammsugare, en gaffel, en kaffekanna och så vidare.

Med en Pass-Stücke är själva hanterandet renodlat och befriat från någon uppenbar funktion och när man handskas med det känner man av olika kroppsminnen, av hur man hanterar tingen i tillvaron. Det är absurt, men man utför också ett slags semaforering, man tecknar tecken utan innehåll, på ett språk som både är ytterst välbekant men också främmande och sig självt nog.

Andreas Gedin

Foto: Philippe Migeat, DR, Tate, Andreas Gedin. Centre Pompidou, Place Georges-Pompidou, Paris. Utställningen pågår 12 september – 10 december 2018

Andreas Gedin är konstnär, curator och skribent. Bosatt i Stockholm.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.