Publicerad 26 september 2015 Av I Recensioner Med 2295 Visningar

Francesca Woodman på Moderna Museet

Den amerikanska fotografen Francesca Woodman är ett lika spännande konstnärskap som ett intressant, för att inte säga problematiskt, exempel på historieskrivningens mekanismer. I sig värt en fördjupad studie i institutionskritik. Woodman upptäckte fotografin redan i tonåren och 1981, vid knappt 22 års ålder, tog hon sitt liv genom att hoppa från en byggnad på Manhattan. Inom loppet av fem år efter självmordet fick Woodman ett postumt erkännande och genombrott, tack vare betydelsefulla insatser från inflytelserika konstkritiker och feminister som Rosalind Krauss och Abigail Solomon-Godeau. Att upphöjandet vilar på ett efterlämnat oeuvre på runt 800 gelatinsilverfotografier, där merparten utgör arbeten från studenttiden, gör hennes fall än märkligare. Men diskurs och dokumentation skapar och upprätthåller kanon. Woodman har införlivats i den västerländska fotografihistorien och hennes fotokonst har oftast analyserats inom en feministisk tradition eller som ett eko av hennes privata liv och psykiska tillstånd. Trots att mycket tyder på att Woodman inte hade några kunskaper om eller intresse för dåtidens feministiska teoribildningar. Och trots att det endast är en utvald bråkdel av hennes kvarlåtenskap som hittills gjorts offentlig och som berömmelsen grundas på.

FW_angel_seriesMot denna bakgrund har jag sett fram emot utställningen på Moderna Museet och undrat vilken typ av berättelse jag skulle möta. Francesca Woodman. Om att vara en ängel är både en intim och introspektiv överblick över konstnärskapet. Den följer konstnärens personliga utforskande av fotografin och bildernas små format som tvingar betraktaren att komma nära, väldigt nära. Spegeln strax innanför utställningsingången tycks understryka gestaltningens utgångspunkt. Den är inte bara en av Woodmans återkommande inredningsdetaljer; stående framför spegeln kommer vi närmare konstnären själv, hennes arbetssätt och tänkande. Således har utställningens 102 fotografier arrangerats utifrån de tekniker, kompositioner och motiv som Woodman intresserat sig för, istället för att presentera en kronologisk redovisning.

Woodman arbetade nästan uteslutande med svartvitt foto och långa exponeringstider för att ge bilderna en känsla av rörelse och tid, och dess subjekt en suddig, upplösande effekt. Hon använde sig genomgående av den kvinnliga kroppen, sin egen och vännernas, i suggestiva och drömlika, emellanåt oroväckande iscensättningar. Dessa egenskaper har blivit hennes signum. I ett tidigt arbete, Untitled (1972-1975), kryper den avdunstande formen av en naken vålnad, konstnären själv, genom hålet i en gravsten i en kyrkogård. Stämningen är både gotisk och sensuell – ett rent vanitasmotiv. I ett annat fotografi, From Angel series (1977), fångas konstnären med bar överkropp och vit underkjol mitt i ett hopp. Hon tycks sväva. Bilden är tagen i en övergiven lokal och vid de stora fönstren i bakgrunden, genom vilka ljuset silar överjordiskt, syns två tygstycken som fladdrar likt vingar. Änglar är ett tema som Woodman återvänder till flera gånger, och som utställningen på Moderna lånar sin titel ifrån.

 Flera av Woodmans fotografier rör olika bildlösningar och perspektiv- och rumskompositioner, som i serien Self-deceit. Där skapas en bild i bilden med hjälp av en spegelskärva och rummets vinklar och hörn. Här finns också det återkommande försvinnandet eller förvandlingstemat som vidareutvecklas till skräckromantiska upplevelser i serierna From Space² och House (1976). I dessa bildsviter tycks konstnären smälta samman med rivningshusets interiör, bakom väggar, tapeter eller spiselkransar. Skillnaden mellan subjekt och objekt tycks upphöra att existera.

Fotografisk experimentlusta och dramatiska iscensättningar var aldrig någon bristvara hos Woodman. Hennes bildvärld är en undersökning av representation och identifikation; av jaget i relation till sig själv och till sin omvärld. Inspiration och referenser hämtades från flera håll – konsthistorien, fotohistorien, samtiden, vardagens händelser. I I could no longer play, I could not play by instinct håller en kvinna i mörk klänning en kniv i högra handen. I den djupa urringningen har en fotoremsa fästs under bröstet med rinnande mörk färg. Lucretias självmord, ett klassiskt renässans- och barockmotiv, dyker upp i mitt huvud. En tolkning av myten om Leda och svanen finns också med i ett annat foto från studenttiden. Mot en svart bakgrund framträder den vita silhuetten av en kvinna. Kroppen är lika slank och gänglig som svanhalsen som hennes hand smeker. Bilden är något suddig vilket gör den surrealistisk och sensuell med en hotande underton.

I anslutning till utställningen har Moderna Museet gjort ett urval av fotografier från framför allt amerikanska fotografer verksamma samtidigt som Woodman, vilket sätter konstnären i en fotohistorisk kontext. Och plötsligt känns det helt rimligt att Woodmans elevarbeten också lånat från andra källor än de som vanligtvis räknas upp. Det är en bra och välbehövlig ansats. Synd bara att man inte gör en djupare analys, till exempel i katalogen. För det blir tydligt att Aaron Siskind och Harry Callahan, bägge fotografer och Woodmans lärare, haft en inverkan på henne. Visuellt och uttrycksmässigt har hon också mer gemensamt med fotografer som Bill Brandt. Att det är oklart om Woodman kände till den så kallade Pictures Generation känns fullt rimligt. Hon var nog mest en av de sista modernisterna.

Gabriela López

Foto: Moderna Museet, Exercisplan, Skeppsholmen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 5 september – 6 december 2015

Jag är frilanscurator med särskilt intresse för konstnärliga gestaltningar i offentliga miljöer, och arbetar som konstkonsult och konstskribent. Jag har en masterexamen i curating från Stockholms universitet och har sedan tidigare lång erfarenhet som projektledare och utställningsproducent.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.