<

Publicerad 14 juni 2008 Av I Gå och se! Med 841 Visningar

Färgfabriken, Stockholm: “6808” (14/6-17/8)

Få fenomen i efterkrigstidens historia är behäftade med samma lyskraft som året 1968. Idag, 40 år senare, tävlar filosofer, författare, journalister och politiker om att tolka betydelsen som händelserna 1968 haft för eftervärlden. Och givetvis har även konstinstitutionerna kastat sig över ämnet. ”6808” är en hastigt producerad utställning, vilket tyvärr märks alltför mycket. Arrangörens ambition att ”sätta ihop en utställning och seminarieserie som ska handla om något mer: om de punkter, krafter eller slumpar som förändrar samhället och utvecklar nya tänkesätt” är hög, men motsvaras långt ifrån av resultatet. Här är det plockepinn med den moderna konsthistorien och ett antal yngre konstnärers verk som gäller. Vad som ligger bakom urvalet är inte lätt att veta. Kjartan Slettemark har uppgraderat sitt klassiska självporträtt som Nixon, och uppträder med skägg och turban som ”Hizbollagutt”. Kul, men knappast så mycket mer. Pål Hollender visar en fungerande elektrisk stol, som det står var och en fri att pröva (bilden). Oddsen för att man verkligen elektrifieras är 1 till 3 500 000 000. Det är ett majestätiskt, skrämmande verk som dock mister något av sin kraft genom att konceptuellt ha stora likheter med Edward Kienholtz legendariska installation ”Still Live” från 1974 (i detta fall bestod konstruktionen av ett fast monterat gevär som kunde avfyras automatiskt när som helst inom en tidsperiod om 100 år). Visionären Öyvind Fahlström finns också med på ett hörn, men i hans fall känns det snarare begrändsande att spärra in honom i en behändig 68-låda. Men så finns det ljuspunkter i utställningen, så omärkliga att de nästan inte syns. Dan Wolgers bänk som han ”stal” från Liljevalchs gör comeback utan att göra större väsen av sig. Och på ena långväggen projiceras Anders Petersens lika lysande som starka bilder av storstadsexistenser i periferin. (Adress: Lövholmsbrinken 1)

Anders Olofsson

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *