Publicerad 26 april 2017 Av I Gå och se! Med 7762 Visningar

Eva Marklund på Konstakademien

Eva Marklunds utställning i Konstakademiens höga salar har en säregen koncentration. Samtidigt innesluten och öppen. Här finns enbart ett drygt tiotal verk uppdelade på två rum, och att varje objekt ges mycket rymd är möjligen något av förklaringen till den dubbelriktade upplevelsen. Alla verk får, så att säga, sitt eget område, vilket är avgörande både för uppfattningen av dem som enskilda delar och av helheten. Men framför allt beror utställningens laddning på den tydligt utmejslade karaktären hos varje objekt. Och jag menar det både bokstavligt och symboliskt.

Det finns något tydligt uttänkt över Marklunds objekt. På ett positivt sätt. Något eftertänksamt och samtidigt konstruktivt och prövande i hennes konstnärliga process. Marklund ger bara ifrån sig föremål som i sig själva är tydliga gestalter – även om de nog kan vara resultatet av hugskott eller plötsliga idéer. Inte så att verken har en entydighet i sin tolkning, tvärtom präglas de av en själfull mystisk laddning. Formen är uppenbar(ad), innehållet ligger öppet för en poetisk läsning av världen.

Marklunds objekt tar sig olika skepnader och uttryck. Här finns ett par korta ”berättelser” nedtecknade med blyerts på papper tillsammans med en mer regelrätt abstraherad ”teckning” av en vattenyta. Direkta och viktlösa verk, som ställs mot den massiva tyngden hos ”Speldosa” – just en förstorad sådan – bestående av en meteorit kompletterad med en stansad pappersremsa. Hålen bildar underlaget till en provisorisk melodi om man vevar på speldosan. Kontrasten mellan papprets lätthet och meteoritens täthet är påfallande. Och ändå tycks meteoriten hänga fritt mot väggen, närmast svävande, liksom en gång i universum.

En liknande sammandragning av rummet finns i ”Obscura”, ett fotografiskt verk där bild och kamera smält samman. Vi ser Marklunds självporträtt förlängt till en korsform, med kroppen upplöst till ett eteriskt väsen. Sällsamt, självklart och klaustrofobiskt.

Men det verk som framför allt släpper gränserna fria mellan orsak och verkan – och mellan abstrakt tecken och konkret ting – är ”Regnrör”. Synligt direkt på rummets bortre vägg består det avlånga röret av några stuprännor som satts samman och fyllts med ett okänt material. Mitt på finns en ratt som med handkraft sätter röret i rörelse.

Då hörs ett strilande ljud, liksom utdraget och svårplacerat, som av ett behagligt sommarregn. I tanken förflyttas vi långt bort, medan vårt fysiska jag är kvar i rummet.

Magnus Bons

Foto: Magnus Bons. Konstakademien, Fredsgatan 12. Utställningen pågår 25 mars – 30 april 2017

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *