Publicerad 08 februari 2011 Av I Recensioner Med 1480 Visningar

Eva Löfdahl på Moderna Museet

MOMSk156bBättre sent än aldrig, skulle man kunna säga om Moderna Museets stora retrospektiva utställning med verk av Eva Löfdahl. Lilla Lunds Konsthall hann emellertid före när man sommaren 2009 visade Löfdahl retrospektivt med verk tillkomna under perioden 1995-2009. Moderna Museet sträcker tentaklerna längre tillbaka i tiden, ända till den numera närmast legendariska perioden i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Dessutom låter man utställningen åtföljas av en gedigen, väl genomarbetad och rikt illustrerad katalog. Sammantaget gör man en kulturgärning i det lilla formatet. Eva Löfdahl har varit en av de viktigaste svenska konstnärerna under de senaste decennierna, även om hon inte direkt kan sägas vara en stor publikfriare.

Desto viktigare är det att hon visas i helfigur, så att konstnärskapets olika delar och kronologi sätts i i ett sammanhang. Och det är svårt att uppskatta hennes konstnärskap om man inte låter sig utsättas för hennes värld, vistas i verkens närhet utan att distraheras av ovidkommande influenser. Jag intervjuade Eva Löfdahl i mitten av 90-talet, och anlände till hennes ateljé i febrigt tillstånd beroende på en annaklande influensa. Alla ord som genom mina öron sögs in i hjärnan förpackades i en slags mental fetvadd, vilket gjorde att tankeprocesserna sjönk ned på lågvarv. Inte nödvändigtvis sämre, bara långsammare. Efter en stund i detta tillstånd kändes dock allt ganska optimalt: Eva Löfdahls eftertänksamma, släpiga sätt att uttrycka sig matchade mycket väl min febermodulerade hjärna. Tanke och känsla var ett.

Något liknande upplever jag i mötet med Moderna Museets Löfdahlmönstring. Det är glest mellan verken, men samtidigt extremt tätt. Som besökare krävs det att man öppnar sig för de säregna sammanhang hon skapar, låter medvetandet gå ned i lågvarv och bli receptivt snarare än reaktivt. Det är nämligen väldigt lite – om ens något – i Eva Löfdahls värld som existerar av en tillfällighet. Allt har sin naturliga plats, och det skenbart absurda eller oväntade blir fullt logiskt när man hittar rätt ingång till verken. Konstnären betraktar själv utställningen som ett enda, sammanhängande verk. Det märks när man tar sig runt i den. Det finns – på gott och ont – ingen överflödig information som stör det visuella intrycket. På sätt och vis känner man sig teleporterad till minimalismens allvarsamma dagar, när Verket i sig ansågs nog för att bära utställningen, och världen utanför Verket enbart störde den fulländade helheten.

modernkonstMen då faller man galant i Eva Löfdahls minutiöst väl riggade fälla. Även om hennes tidiga verk från slutet av 70-talet och 80-talets början är nog så ruffiga och stökiga i sitt formspråk tog hennes konstnärskap form i en tid när just världen utanför konstverket spelade en allt större roll. Löfdahls filosofiska beläsenhet går arm i arm med hennes konstnärliga praktik. Hon spekulerar i och analyserar relationen mellan språk och ting på ett handgripligt sätt, och vänder ut-och-in på vardagen och de vardagliga föremålen i avsikt att ifrågasätta den skenbara självklarheten i de system vi tillgriper för att hantera världen. Sålunda kan ett par ordinära spikband förvandlas till himlasträvande jakobsstegar, och avgjutningar av cykelhjälmar ta plats som öar i en vidtsträckt atoll. Det finns i själva verket  inga självklarheter i Löfdahls universum, bara varierande grader av klarhet, en klarhet som hon ibland medvetet fördunklar för att skapa en alternativ form av tydlighet. Vi ska undra och samtidigt känna oss upplysta. Hon låter räta linjer materialiseras i metall, och tecknar med dem som hjälpmedel konturerna av tomrummet, ungefär som Rachel Whiteread gjutit av tomheten inuti ett hus i betong.

Och så finns där hela tiden en sällsam humor, som särskiljer henne bland många andra konceptkonstnärer med en dragning åt minimalismen. Något som liknar en upp-och-nedvänd shoppingbag förser hon med en sten som tyngd och kallar verket “Modern konst”. En dörr står halvt öppen mot – vadå? Mot en icke-befintlig dörröppning, och verket förvandlas inför våra ögon till en negation av vad det språkligt sett föreställer. Är det vårt seende som slår knut på sig själv, eller vår förmåga till beskrivning som slinter? Eva Löfdahl lämnar oss klokt nog med frågan hängande i luften.

Adress: Exercisplan, Skeppsholmen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 5/2 -1/5

Anders Olofsson (text), Moderna Museet/Studio Ekblom, Prallan Allsten/Albin Dahlström (foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *