<

Publicerad 12 september 2017 Av I Konstkommentarer Med 8074 Visningar

En curator klädd i kattens skinn

I sista minuten, i början av september, reser jag till ett regnigt Kassel, grått i grått, men Documenta är förstås en fest för den som är intresserad av konst. Det väsentliga med detta gigantiska projekt är ändå det curatoriska arbetet, temat för projektet. Documenta 14 har blivit hårt kritiserat, men jag är nyfiken på vad Documentas konstnärlige ledare Adam Szymczyk vill. I ett curatoriskt statement säger han sig ha valt bort den påbjudna traditionen att försöka peka ut en ny riktning för konsten för att i stället lyfta fram det bortglömda, osedda och marginaliserade: konst från kulturer som inte brukar ingår i det stora konstsystemet, och konstnärer och företeelser som har marginaliserats. Sympatiskt.

I detta ingår som bekant att förlägga ett första avsnitt av Documenta 14 i Aten som ett försök till decentralisering. Szymczyk är trots sakernas tillstånd optimist och vill rädda en värld i fritt fall genom jämlikt lärande, konst och ett uppgivande av gamla identiteter. Han vill ”open up a space of possibility”. Idealet är att: ”Our world, ever new, will be one of radical subjectivities”. I detta ingår ett slags pedagogisk ambition i två centrala och till synes motsägande formuleringar Learning from Athens och unlearning.  

Szymczyk verkar syfta på G. C. Spivaks idé om att den priviligierade delen av världen skall göra sig av med sina kulturella fördomar om sig själv och andra och öppna sig för nya erfarenheter. Vi skall alltså först av-lära oss, sedan lära från Aten (av den ekonomiska krisen, av Documenta 14 i Aten?) om jag förstått det rätt. Han berättar om Documentas workshops, The Parliament of Bodies, i den grekiska huvudstaden och sin version av ”unlearning” som tycks en smula naiv:

”While practising these exorsising exercises (discussing, performing, dancing, being together, learning from each other), we sometimes felt that we were almost trespassing a forbidden zone … because of the ecstatic and joyful energy unleashed in the Parliament of Bodies …”

Szymcyks egen position i detta är motsägelsefull, han tar rollen av en tvetydig pedagog som vill lära oss att av-lära. Han påminner mig om Schrödingers katt, en paradox inom fysiken som går ut på att väldigt små fysikaliska partiklar kan befinna sig i ett så kallat överlagrat tillstånd. Detta innebär, med katten som exempel, att den samtidigt kan vara både död och levande i en låda, och här att Szymcyk både är ledare för världens mest prestigefulla konstprojekt och samtidigt i opposition mot konstetablissemanget. Jag tror att just detta att inta en position, om än oformulerat, är det centrala temat i Documenta 14. Kanske sammanfaller visionen om ”radical subjectivities” med en idé om ”identitetspolitik” för Szymcyk?

Vad har det då blivit av dessa ambitiösa planer? Mycket av konsten som visas på Documenta i Kassel är alltså där för att lyfta fram konstnärens eller motivets identitet; den politiska, sexuella, estetiska, etniska eller geografiska hemhörigheten. Vi skall lära av dessa. Här visas också fina verk av konstnärer från platser som sällan förekommer i större biennaler, som Sapmi (Synnöve Persen, överst th, Hans Ragnar Mathisen, ovan th, Britta Marakatt-Labba, John Savio, Iver Jåks, Joar Nango och Máret Anne Sára) eller Mongoliet (Nomin Bold) och sådant som tidiga konstprojekt om transsexualitet (Lorenza Böttner, allra överst). Det är givande att få ta del av dessa intressanta verk, men de riskerar att reduceras till exempel.

Jag förvånas också över att ingen lyfter frågan om en förminskande exotisering av uttryck från kulturer långt bort från Kassel och Documenta, men kanske upplever det curatoriska teamet sig vara ideologiskt oantastligt efter av-lärandets exorcism? Här visas också historiskt marginaliserade konstnärskap som exempel på just historiskt marginaliserade konstnärskap. Men nog är följande beskrivning av ett ”marginaliserat” konstnärskap, Benjamin Pattersons, en aning motsägande: ”Despite the fact that Patterson featured in several major shows in the Americas, Europe, and Asia, his work has been marginalized by a canon that affords greater space to less poignant practices.”

Här har vi ännu en Schrödingers katt i form av en konstnär som både är väletablerad och marginaliserad på en och samma gång. Det är förstås en välgärning att lyfta fram denna konst, men det är svårt att uppfatta det som att man lyfter fram en parallell och undertryckt konsthistoria. Verken smälter problemfritt in i en existerande kanon. Man visar också många västerländska konstnärer utan särskild uttalad kulturell identitet och en del är välbekanta som Douglas Gordon, Susan Hiller, nere th, Hans Haacke, ovan th, Jonas Mekas och Amar Kanwar.

Med tanke på Szymczyks anspråksfulla programförklaring är de större utställningarna i bland annat Documentahalle och Neue Galerie överraskande lågmälda och verken blir snarast till en rad exempelsamlingar med varje enskilt verk som i en egen låda, urladdade av utställningens vaga tema. Det är ett allvarligt curatoriskt misstag. Och att som ett pedagogiskt huvudnummer visa en Atensk museisamling i Fridericianum med modern västerländsk konst bekräftar bara en existerande internationell kanon. Förutom verk från den lokala scenen är det i princip samma urval där som här. I detta drar Szymczyk återigen på sig skinnet från Schrödingers katt.

Jag vänder något dyster hemåt med en Adam Szymczyk i bagaget som iklätt sig rollen av ett dygdemönster. Documenta 14 visar mycken bra konst men utställningarna är otydliga, bara vagt curaterade, de står liksom riktningslöst stilla, blickar tillbaka och åt sidorna. Som jag ser det är Szymczyk alltför upptagen av att ta position och för lite intresserad av att curatera Documenta 14. Hans insats präglas tyvärr av vår tids polarisering genom att vara mer upptagen av att ha rätt, än av att göra rätt.

Det slår mig också att det finns verkligt svåra och viktiga frågor som han undviker, till exempel det att även om det finns all anledning att dra gränser kring kulturell och etnisk hemhörighet för att skydda gruppers rättigheter, så bör man fundera djupare över vad genetisk kod, etnicitet, nationalitet och gemensamma kulturella erfarenheter egentligen inbegriper för slags kunskap, skyldigheter och rättigheter. Det är ju frågor som rör sig på ett obehagligt sätt mellan de ideologiska höger- och vänsterflankerna i vår tid. På Frankfurts flygplats korsar mängder av människor från stora delar av världen varandras spår och jag frågar mig vart internationalismen som ideal tagit vägen.

Andreas Gedin

Citatet om Patterson är hämtat från Documenta 14: Daybook, övriga från Adam Szymczyks programförklaring i The Documenta 14 Reader

Documenta 14 visades i Aten 8 april – 16 juli, och i Kassel 10 juni – 17 september 2017

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *