Bohman-Knäpper i Stockholm visar just nu en samling verk av Elis Eriksson (1906-2006). Utställningsperioden är snålt tilltagen, 7-15 april, så man får trösta sig med att det visas verk i båda utställningslokalerna och på kommande Market. På Sturegatan finner man främst verk från sextiotalet och den mindre lokalen på Rådmansgatan domineras av ramade original från Erikssons konst-seriealbum Pavan.
Det finns minst en god anledning att passa på och besöka utställningarna, man blir nämligen på gott humör. Man kan till exempel ta en titt på vad som verkar vara Elis Erikssons hus i form av en genomskärning i relief fyllt med maskinskrivna anteckningar och kommentarer på remsor och med riktningsvisande pilar. Titlarna, och text överhuvudtaget, är viktiga komponenter i Elis Erikssons skapande. I detta fall förefaller texterna relatera till händelser på olika platser i huset. Sammantaget blir verket till ett slags kubistiskt collage-drama där rumstiden vecklats ut till samtidighet och bild. Mycket riktigt heter verket här (1963, th).
Verken med text är främst från slutet av femtiotalet och framåt. Det är också då Erikssons låter sin dyslexi spela fritt, inte minst i de små serieböckerna om Pavan. Han odlade ett slags dyslektiska oneliners, ibland på stockholmsslang, med titlar som Jelp eller Livet merom två kloten. Men en fråga inställer sig: vad är det egentligen som är så roligt med den ljudhärmande stavningen dyslektikern Eriksson tar till? Är det därför att han är en textuell Buster Keaton som cyklar i diket eller ramlar av ett tåg? Eller är det helt enkelt en avancerad själv-lyteskomik? Jag kan inte besvara frågan, men den står där och stirrar uppfordrande på mig.
Det äldsta verket som visas är Solblomman från 1955 (tv). Det är en liten avlång abstrakt eller konkret bild helt i linje med vad 1947 års män arbetade med och det blir uppenbart att det finns en visuell kontinuitet i Erikssons arbeten från femtiotalet och framåt, trots att han menade sig starta om sitt konstnärskap från noll vid denna tid. Det finns flera föreställningar om denna omstart och Elis Erikssons originalitet, han är en omskriven konstnär också i modern tid. Det är förstås inte ovanligt att en konstnär skriver om sin historia eller helt enkelt avsäger sig sitt förflutna och återuppfinner sig själv, och inte heller att konsthistoriker och konstmarknaden gärna köper denna självbild.
Men att på detta vis skapa sig själv som en outsider, en motvalls solitär och en unikt autentisk icke-konstnär-konstnär är modern mainstream. Det är de finaste egenskaper en konstnär kan ha, enligt många i branschen, så det var en avsevärt lyckad uppfinning, den där ”Elis Eriksson”. Men visst var Eriksson också originell på flera vis, uppfinningsrik, engagerad och ovanligt rolig. Samtidigt hade han en osedvanlig, och för min del oproblematisk, förmåga att ligga rätt i tiden, vilket sällan uppmärksammas.
Drygt femtio år gammal lämnade Elis Eriksson alltså den relativt framgångsrika karriären som välartad modernistisk skulptör bakom sig och sällade sig till det mest intressanta avantgardet i Stockholm, de som ställde ut på Agnes Widlunds Galleri Samlaren, Galerie Burén och inte minst på Bokkonsum som drevs av konstnärer och konstvetare. Där ställde Eriksson ut 1959, bara två år efter att det öppnat, efter att man visat konst av bland andra Marcel Duchamp, Daniel Spoerri och P O Ultvedt. Elis Eriksson är tydligt besläktad med dessa konstnärer och med en estetik där det ingår lådor, text, vardagsföremål, slumpen, träreliefer, cut up, dada och framförallt med collaget där alla dessa komponenter kan samsas. I bakgrunden fanns förstås också Ulf Linde och Pontus Hultén.
På sextiotalet arbetade han med serietidningarna om Pavan och de är verkligen originella, men samtidigt var serier ett hett ämne i popkonsten (th). Under sextio- och sjuttiotalen blev hans politiska engagemang allt tydligare, och ilsknare, helt i tidens anda. Det var då konstnärer förvandlades till kulturarbetare och Eriksson talade gärna om sitt konstnärskap som ett icke-konstnärligt arbete med att framställa ”produkter”. Man hör Karl Marx, som också lär ha haft humor, skrocka i bakgrunden. I slutet av 1980-talet visade Eriksson sina Övermålade mästerverk som med sin kritik mot idén om mästerverket verkligen satt som en handske på den postmoderna handen.
Men det är inget ont i att tillhöra sin samtid även om det kan vara svårt att erkänna för den som vill stå ”fri”, av en eller annan anledning. Vi ingår hursomhelst alltid i ett sammanhang varken vi vill det eller inte, det finns helt enkelt inga privata språk, ett sådant är en självmotsägelse och meningslöst. Wittgenstein uttryckte det som bekant som att ”Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga”. Eller för att tala med Elis Eriksson: Håll tjeften!
Andreas Gedin
Foto: Per-Erik Adamsson/Bohman-Knäpper, Sturegatan 36 och Rådmansgatan 15. Utställningarna pågår 7 – 15 april (dessutom på Market 13 – 15 april)
