Publicerad 28 december 2018 Av I Recensioner Med 1024 Visningar

Dumas och Munch i Oslo

Marlene Dumas, The Kiss. Foto: Peter Cox

Det finns en film där jazzlegenden Bill Evans spelar piano på Munchmuseet i Oslo 1966. På Youtube, händelsevis. Filmen förmedlar en direkt sympati mellan två konstnärskap. Ett slags trivsamt äktenskapstycke.

Jag tänker på filmen eftersom något liknande pågår just nu på Munchmuseet. När Marlene Dumas, född 1953 i Kapstaden, gestaltar sitt förhållande till Edvard Munch (1863-1944), med utställningen “Måneuppgang”, blir resultatet ett slags konkretiserad personkemi. Dumas är sedan länge internationellt uppmärksammad för sitt socialt och politiskt laddade, experimentella måleri. Hon skapar intensiv, samtida och tidlös konst. Så, det finns likheter mellan henne och Munch. De experimenterar också fritt med teknik och format och rör sig med stor nyfikenhet mellan ämnen och frågeställningar, om det så gäller skönheten hos en stjärnklar natt, ett litet barns kritiska blick, döden, längtan eller hudens alla färgskiftningar. De väjer inte för våld och makt – men inte heller för ljus och lätthet. Men framför allt beror nog kemin på att de faktiskt är två lika starka konstnärer.

Edvard Munch,Självporträtt med flaskor. Foto: Magnus Bons

Huvuddelen av utställningen består av Dumas och Munchs målningar, installerade sida vid sida. Det är som ett närmast intuitivt flöde. Dumas har också valt att visa verk av René Daniëls, en konstnär som en gång fick henne att upptäcka Munchs måleri. Hans verk tillför ännu ett lager i utställningen: dels är detta måleri abstrakt, vid sidan om Dumas och Munchs figurativa. Men i hans bilder finns också en uttalad humor som förstärker denna dimension hos Dumas och Munch.  

Personkemin ger sig tillkänna omedelbart när man stiger in i utställningen med självporträtten “Självporträtt mitt på dagen”  (överst th) av Dumas, och Munchs “Självporträtt med flaskor”. Det är något över minerna hos dessa gestalter, synen på det egna jaget och livet, som sätter tonen. Jag ser den som för första gången hos Munch, även om jag nog misstänkt att den funnits: humorn. Och vilken vikt han har lagt vid sin mun, nu på ålderns höst. Den är en åldrad gammelmansmun, lite sur, lite snipig. Vinflaskorna är som av något slags kontrollbehov prydligt uppradade på bordet framför. Marlene Dumas upplösta, bleka ansikte ser vi som titeln säger, mitt på dagen, blinkande och nyvaket. Trött, helt enkelt. Matt. Det är befriande hur dessa stora konstnärer målar sig själva: med självdistans.

Edvard Munch, Mördaren. Foto: Sidsel de Jong

Efter denna presentation följer en enormt effektiv dramaturgi. Den glöder genom rummen, mellan oljemålningar och tuschlaveringar. Döden och kärleken är ett genomgående tema, och vad dessa storheter gör med människor. I Munchs skrämmande målning “Mördaren” blir en mans ansikte till exempel en grönaktig mask, ögonen blinda och minimala, medan landskapet ser ut som det alltid har gjort och vägen under hans fötter bara leder honom vidare. I det rum som Dumas ägnat temat “Ungdom” visar hon bland annat målningar av dottern i olika åldrar – tillsammans med några av Munchs barnbilder. Särskilt gillar jag att “Helena”, Dumas dotter målad i tonåren, följs av Munchs ikoniska “Pubertet”. Att dessa målningar visas tillsammans gör att rädslan hos tonårsflickan blir avdramatiserad: det handlar om växande, utveckling, blivande. Livet, ångesten landar om inte helt mjukt, så mjukare.

Marlene Dumas, Helena. Foto: Magnus Bons

Edvard Munch har alltför länge fått släpa på myten om den galna, ångestridna manliga konstnären. Den har blivit ett trist fängelse, som stoppar upp nytänkande kring hans pulserande konst. Marlene Dumas tar inte den gamla trygga, upptrampade vägen. Hon visar på helheten i detta konstnärskap, medvetenheten och empatin.

Hon förklarar hur den högst levande relationen dem emellan är möjlig i den läsvärda bok som hör till utställningen genom att påpeka hur konstnären Munch lever i bästa välmående, även om själva människan Munch råkar vara död. Jag går omkring i utställningssalarna och försöker minnas om jag  någonsin sett en mer levande utställning.

Karin Faxén Sporrong

Konstvetare verksam som skribent och kritiker, bosatt i Grebbestad, Norra Bohuslän

Munchmuseet, Oslo. Utställningen pågår 29 september 2018 – 27 januari 2019

Konstvetare verksam som skribent och kritiker, bosatt i Grebbestad, Norra Bohuslän.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.