I höst gör Ulf Linde avtryck i konstvärlden med både utställningarna ”de ou par MARCEL DUCHAMP par ULF LINDE” på Konstakademien, ”Ur Ulf Lindes samling” på Thielska galleriet samt med hans nya essäbok ”Sammelsurium”. Det här fokuset gör att jag snarare betraktar Ulf Linde än Marcel Duchamp i utställningen på Konstakademin. Och varför inte, då mycket i utställningen är repliker gjorda av Ulf Linde och sedan signerade av Marcel Duchamp? Just det faktumet gör också att jag länge står och betraktar readymadeverket ”Fontän” från 1917. Ett verk som blev refuserat då det visades 1917 och sedan försvann för att återigen dyka upp i början av 1960-talet. Ett faktum som egentligen inte är så svårt att förstå eftersom Marcel Duchamps verk vid den tiden börjat generera en del pengar. I dag gissar jag att just den pissoar märkt med signaturen ”R. Mutt” som jag tittar på har ett mångmiljonvärde. Och kanske Duchamps filosofi att sätta betraktaren i fokus snarare än verket är aktuellare än någonsin. Eftersom debatten om ovärderliga original, simpla kopior, plagiat och förfalskningar så här 100 år senare har en helt annan innebörd. På så sätt lever också Duchamps anda kvar genom att verket fortfarande skapar nya tankar.
Ur readymadeperspektivet blir också det här Duchamp-rummet, en kopia av det rum från gamla Moderna Museet där Duchamp visades, en kul replik. Och det visar i sin tur replikerna av ”Flasktorkaren”, ”Fontän”, ”Cykelhjulet” och ”Det stora glaset”…
Ett annat rum ägnas helt åt Ulf Lindes replik av Marcel Duchamps verk ”Etant donnés”, en modell i skala 1:10, som ställs ut för första gången. I originalverket får betraktaren likt nyfikna barn kika in genom kikhål i dörren för att se vad som finns bakom. Och visst är det en manlig dröm som uppenbarar sig. Fast idag höjer man väl inte direkt på ögonbrynen för den nakna utfläkta kvinnan. Man konstaterar snarare att tiden har förändrat verket och att hemlighetsmakeriet kring det inte längre är giltigt. Det fina mekaniska pusslet i verket är snarare det som fascinerar i dag.
En stor del av utställningen ägnas åt Ulf Lindes samling av anteckningar, brev, skisser och foton. Det finns mycket att upptäcka, allra helst om man kan läsa franska. Gör man inte det får man nöja sig med fragment av ett genuint intresse och konstatera att Ulf Linde aldrig tycks tröttna på Duchamp och hans idéer. Det kanske inte är så konstigt då de två delar grundsynen att ett verk inte är färdigt innan de har visats eller framförts. Just det mottot legaliserar ju också kopior och repliker.
Ulf Linde har också räknat ut att Marcel Duchamps konstnärskap är 22,5 grader. En för mig klurig matematisk tankebana men utställningen är hängd efter det cirkelmåttet. Den är också handikappanpassad och de laxrosa draperingarna ger en illusion av att gå in i ett ombonat varmt köttsligt inre. Jag tror Marcel Duchamp hade gillat det.
Adress: Fredsgatan 12, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 30/9– 13/11
Annika Marusarz (text), Konstakademien/Prallan Allsten (foto)
