Publicerad 22 januari 2014 Av I Gå och se! Med 8698 Visningar

“Dansmaskiner” på Moderna Museet

Kraftwerk1På pressvisningen berättade museichefen Daniel Birnbaum att Kraftwerks ledare Ralf Hütter samlar på verk av den ryske suprematistiske målaren Kasimir Malevich. En upplysande men kanske inte helt förvånande information, om man ser till de elektroniska musikpionjärernas strama estetik. På museet visas Kraftwerks 3D-installation 1 2 3 4 5 6 7 8, där musik och bild från gruppens olika album samverkar till en slagkraftig helhet. De bildar en suggestiv enformighet som är fascinerande och svår att värja sig emot, även för någon som aldrig haft en personlig relation till Kraftwerk. Gruppens enkla ramsor blir tillsammans med den grafiska tydligheten både ett bejakande av och en kritik mot mänsklighetens tekniska landvinningar. Den pumpande protesten i Radioactivity är skrämmande aktuell.

Kraftwerk är endast ena delen i utställningen, som knyter ihop samtiden med den tidiga modernismens fascination för människan som maskin. Den andra består av ett intressant urval av verk från Modernas egna samlingar, kompletterade med sällan sedda verk från Dansmuseet. Men Malevich finns inte med, trots att hans grafiska visioner så väl stämmer överens med Kraftwerks program. Här är det istället verk av Fernand Léger, Aleksandra Ekster och Francis Picabia med flera som bildar en förberedande klangbotten. Deras rytmiserade kroppar och ironiska diagram porträtterade en ny tid. Och mängden av olika verk och tekniker visar hur genomgående intresset för rörelse var i den tidiga modernismen. Det gäller inte minst de filmexperiment och fotografier som ingår i utställningen.

Det är ett smart grepp att knyta populära samtida uttryck till gårdagens experimenterande, och kan behövas som ett sätt att skaka liv i samlingen. Kraftwerk ingår visserligen sedan tidigare i en konstkontext, de har till exempel gett konserter på MoMA i New York 2012, och här har Modernas Jo Widoff integrerat gruppen på ett helgjutet sätt. Deras mekaniska ljudmatta blandar sig smärtfritt med konstverkens pulser och filmernas musiksättning.

Dansmaskiner har ett uppdrivet lekfullt tempo som står i skarp kontrast till den allvarsamma stillheten som präglar Sharon Lockarts dokumentation av den israeliska koreografen Noa Eshkol. Även Eshkol hade ett livslångt intresse för den mänskliga kroppens mekanik, men tillhörde en mer meditativ och reflekterande gren inom modernismen. Detta blev tydligt genom Bonniers Konsthalls nyss avslutade utställning Kroppsspråk, som i efterhand kompletterar det tidsliga glapp som finns i Modernas utställning. Utställningarna är bara två exempel på det stora intresse för koreografi och dans som finns inom samtidskonsten just nu.

Adress: Exercisplan, Skeppsholmen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 22/1 – 27/4

Magnus Bons (text), Moderna Museet (foto)

Jag är Konstens redaktör sedan augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter, Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.