Publicerad 02 oktober 2013 Av I Recensioner Med 2462 Visningar

Conny Karlsson Lundgren på Kalmar konstmuseum

IMG_20131002_192159Vad greppar begreppet om? Och hur långt är det ifrån begreppet till begripandet? Efter att ha sett Conny Karlsson Lundgrens ”The Sylvia Fractions” på Kalmar konstmuseum ligger det nära till hands att beklaga att konceptuell konst på svenska för det mesta är förankrad på en latinsk, via engelskans ”concept”, språkbotten. Utställningen befinner sig i, och drar näring från, gränslandet mellan begreppet, som i begreppskonst, och begripandet. Det är en terräng ytterst lämpad för att fråga sig vad undersökningen, forskningen, spelar för roll i den samtida konsten och om hur metod förhåller sig till material. Att konstnärer ofta angriper historiska källor på ett annorlunda sätt än historiker eller andra forskare är uppenbart. Svårare är att beskriva hur den konstnärliga utredningen sker. Karlsson Lundgrens svar blir att åskådliggöra en begreppskonstruktion som hela tiden befinner sig i en process av begripande.

”The Sylvia Fractions” tar sig an identitetspolitiken genom att försöka förstå namngivandet, benämnandet, inifrån och med empati. Den kritiska distansen reserveras främst åt förkroppsligandet via media, ett effektivt och finkänsligt sätt för Karlsson Lundgren att hålla sig inom ett queerparadigm utan att låta konceptet, begreppet, begränsa. Utställningen domineras av kortfilmen “Y’all Better Quiet Down!” (Hallå, kan ni lugna er!) där gruppen Kvalitetsteatern, med en dramaturgi som för tankarna till postdramatiska uttryck, återger ett tal från 1973 av transaktivisten Sylvia Rivera där hon försöker kritsera delar av den rörelse som hon själv varit med att skapa. Hon vill alldeles tydligt att de inte ska tala i hennes namn. En bit bort ligger en bild av Rivera på en träpall. Hon går i ett demonstrationståg och har lyft handen mot ansiktet som för att förstärka sin röst även om munnen är sluten.

I en annan, nästan musealt undanskymd, del skymtar historien om E. Isis Pogson förbi. Pogson kom till Indien med sin far, en astrolog, på mitten av 1800-talet. Hon följde i hans fotspår och gav namn åt en asteroid: ”87 Sylvia”. Som kvinna dikterade tiden att hon omöjligen kunde vara vetenskapsman och Pogsons öde blev glömskan, nästan. Sylvia finns fortfarande i rymden. Karlsson Lundgren förmedlar historien genom olika dramatiserande ”källor”; en minnestavla i mässing, en figurativ uppskattning av hur ”87 Sylvia” ser ut, en tidningsartikel och ett vykort föreställande det observatorium i Madras där upptäckten skedde 1866. Han föreslår ingen hierarki mellan dessa objekt, de får stå som frysta delmoment till en suspenderad syntes. Som konstnär har Karlsson Lundgren den friheten även om det är nödvändigt att inte överdriva skillnaderna mellan konstnärlig och vetenskaplig ”forskning”. När ”källorna” hängda på väggen ger sig in i dialog med kortfilmen och utställningens tredje del, sker dock något som helt och hållet har att göra med det konstnärliga begripandet, även om detta inte mynnar ut i ett begrepp. Karlsson Lundgren visar oss sträckans bästa partier utan att för den skull leda oss i mål.

Den största delen av ”The Sylvia Fractions” tar sig på nio långsmala bord an en märklig historia med anknytning till poeten Sylvia Plaths roman ”Glaskupan”. Boken publicerades 1963 under pseudonymen ”Victoria Lucas”. En månad senare tog Plath livet av sig. En filmatisering av boken som gjordes i USA 1979 ledde till en rättsprocess när en gammal vän till Plath, Jane V. Anderson, hävdade att karaktären ”Joan” i boken och filmen var baserad på henne. Det är införstått i Plaths berättelse att Joan var lesbisk, ett tema om sexuell ambivalens som också återfinns i historien om Plaths liv. Joan begår också, som Plath skulle, självmord.

IMG_20131002_192241Även det invecklade fallet av namngivandet i ”Glaskupan” presenteras genom ett stort antal källor, både från ”första” och ”andra” hand. Här finns till exempel ett brev från Plath till sin förläggare där hon bedyrar att karaktären ”Joan” inte är baserad på en verklig person samt ett antal tidningsartiklar från rättsporcessen. Det finns också ett VHS-band med filmen som ligger där som en fysisk källa utanför den videospelare och tv-apparat som kunde ge den liv. Det är en ”dramatisering” vars fiktionalitet åberopar en helt annan fysikalitet än den i Kvalitetsteaterns återgivande av Sylvia Riveras tal. Den ges plats, så att säga, utan att ta rum, en existens som återigen frågar vad som förhållandet är mellan identitet och materialitet.

Mest utrymme ges åt ett förhör av Jane V. Anderson, återgivet på pappersark som sprider ut sig över ett antal bord. På väggen hänger ett fotografi med dokumentbehållare där originalen förvaras. Arken utgör en liten del av ett större flöde vilket understryker mediets förhållande till tid. Texten, till skillnad från filmen, inbjuder till ett nästan fraktalt förhållande där förloppet kan arresteras. Karlsson Lundgren har belyst detta närmare genom att placera ut små glas som förstorar enskilda ord i vittnets, dubbelgångarens, redogörelse. Handlingen för tankarna till Virginia Woolfs ironiserande, i ”Ett eget rum”, över hur ett manligt förhållande till forskning ser ut.  Hon skriver om hur den lärde mannen blickar över texten, letande efter guldkorn som kan strykas under. Att alla texter kan destilleras till ögonblickliga sentenser var något som Woolf såg på med en uppenbar blandning av fascination och avsky. En slutsats som färgar hennes förment enkla argument att vad en skrivande kvinna behöver är sitt ”eget rum”.

Understrykandet av enskilda ord belyser det problematiska i en bild av identitet som benämnande i Karlsson Lundgrens verk. Han verkar inte intresserad av att göra det enklare för åskådaren. Samtidigt är de tre Sylvia-historierna inget pussel, ingen gåta som väntar på sitt svar. Att ge namn kan var en del i ett arbete att begripa, men ger först och främst upphov till något. Här kan vi istället dra nytta av latinskans ”koncept” som etymologiskt lutar sig på ordet för att bli gravid, något som blir tydligt i engelskans ”to conceive”. I både Rivera och Plaths fall verkar detta benämnande leda till en situation där smärtan är större än känslan av befrielse. Identitetspolitiken föder, som allt annat, sina alldeles egna monster.

Mot bakgrunden av alla stormar som vint runt det intressanta svarta museet i Kalmar, rörande svårförståelig konceptuell konst, så är ”The Sylvia Fractions” både läglig och relevant. Karlsson Lundgren förmedlar att det inte alltid är samma sak att begripa som att förstå. Att försöka greppa om ett material kan vara en mer ambivalent upplevelse, där form och politik inte behöver tvingas till att utgöra ett singulärt ”innehåll”. Åskådliggörandet av detta är vad konsten har att erbjuda. Och det är inte lite. Där börjar alla vettiga samtal om begrepp som politik och identitet.

Adress: Stadsparken, Kalmar
Utställningen pågår under perioden 7/9 – 24/11

Axel Andersson (text), Kalmar konstmuseum (foto)

Axel Andersson. Historiker, konstkritiker och skribent med särskilt intresse för förhållandet mellan samtida filosofi och konstnärlig praktik. Hemsida: www.axelandersson.se

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.