Utanför Galerie Nordenhake står Christian Anderssons vita lätta lastbil. En folkvagnshommage till Joseph Beuys, men Anderssons förhållande till myter är långt mindre transcendentalt än den tyske konstnärens. I galleriets sista rum visas en video där en man lastas av samma bil. I en ”snuff”-estetisk sekvens utsätts han för det magiska såga-damen-itu tricket. Verket heter ”Back Box” (2013). Det finns en dubbeltydlighet i denna vita bils svarta låda. Till lika stor del är det en låda där allt registreras (liksom flygplanets svarta låda), som det är vetenskapens ”svarta låda”, ett uttryck för att beskriva det man inte kan eller vill förstå; något som förvandlar input till output utan att det går att veta hur det sker.
Utställningen ”While You Were Sleeping” kan ses som upptäcktsfärder i den svarta lådans rike. Alla delarna av titeln förtjänar sin bokstavliga tyngd, utöver dess anekdotiska referens till en romantisk komedi med Sandra Bullock. ”While” (under tiden): bilen vid början och slutet visar berättelsens linjära riktning som ger förutsättningarna till Anderssons jump-cuts vilka ifrågasätter samma tid. ”You” (du): kan endast förstås i förhållande till det ”vi” som, liksom i Jevgenij Zamjatins roman med samma titel från 1921 (som också ingår i utställningen), är en potentiellt mörk historia. Du, var lite misstänksam! Inte bara mot det yttre kollektivet, som i övervakningsdystopierna, men också mot det inre (den omedvetna värld som vi omedvetet delar med alla andra). Vår personliga och politiska intimitet kan hela tiden hotas, kanske främst genom misstanken att denna intimitet inte är mer än en fantasi. ”Were Sleeping” (sov): syftar till en museal förskjutning där Andersson vill hitta brott i den svarta lådans förflutna tid, som i hans tappning blir gångjärn istället för frågetecken.
Andersson rör sig med en sådan naturlighet i en civilisatorisk, det vill säga kulturell, idé om den svarta lådan att han utan ironi och med en kall nykterhet kan närma sig något så komplext som ”moderniteten”. Tingen och tillstånden är här symptom, snarare än existenser med sin egen materiella rätt. De är symptom på subjektets alienation från andra subjekt. Det är som sagt bara genom det omedvetna vi når det kollektiva, men då har vi inte länge någon kontroll. Politiska rörelser som oreflekterat använder denna omedvetenhet för att överbrygga alienation är dömda till att utvecklas till dystopier. I detta ligger ett tragiskt dilemma. Det är inte överraskande att Andersson, likt en noggrann intendent i ett nytt slags museum, ofta håller sig till en period mellan tjugotal och tidigt femtiotal. Där finns alla berg och dalar, alla trösklar som sömngångaren slår tårna i utan att för den skull vakna. Det var en period som gav oss allt vi behövde för att kunna föreställa oss hur det skulle se ut när civilisationens sista låga flämtade till och dog ut, en bild som återkommer i Anderssons värld.
Trots Anderssons insisterade på att vi bör hålla oss kvar vid modernitetens alienation och kallsvettiga dystopier blir Mies van der Rohe, Aldous Huxley och George Orwells skärpa (som han refererar till) ibland något påfrestande. Det uppstår en krock mellan dessa starka rösters intentioner och konstnärens uppsåt. De associativa kollage som Andersson skapar kan på grund av beståndsdelarna bli allt för cerebrala. För mycket Sherlock Holmes, för lite Freud. Den ”gestaltmisstänksamhet” (hur är jag del av helheten? hur krävs det att jag tyder de enskilda signalerna?), som Andersson bygger upp genom utställningen, kanske hade skapat en större paranoid intensitet om han inte hade inrett den svarta lådan med till så stora delar tongivande material. Hur svårt det är att arbeta med överdeterminerade signaler kan ses i hur Anderssons förändringar av bokomslagen till ”Brave New World” och ”Nineteen Eighty-Four” lägger till mycket lite till en existerande mening. Har någon redan låst modernitetens svarta låda och tappat bort nyckeln?
Riktigt intressant blir det först i utställningens andra rum där ett meta-brott etableras. Här står sömngångaren inte inför en tröskel men framför ytterdörren, som utgörs av fenomenologin. På fem svarta plintar roterar rorschach-”plumpar” i en våldsam hastighet. Rorschachtestet väcker individens paranoia över hur den tillhör helheten på ett psykoanalytiskt tämligen bedrägligt sätt eftersom människans psykopatologier i själva verket är samhällets (det svårfångade kollektivet, ”socius”). All låta plumparna bli tredimensionella objekt skapar ett antal effekter. Museet kommer till liv. Tidens kollagestrukturer blir tydliga. Sedd genom en roterande plump uppstår en stroboskopisk effekt i perceptionen av en annan: den i bakgrunden ser ut som om den snurrar mycket långsammare än vad den i själva verket gör. Tid är perception: ett medium med andra ord. På en av rummets väggar hänger också ett fotografi: ”Self Portrait / Living Fossil” (2013) där Andersson håller ett uråldrigt leddjur, doksvansen, framför ansiktet. Tiden som perception utmanas i samma ögonblick som det presenteras. Här finns till slut en svindlande materialitet. Dolksvansen har existerat på jorden under 450 miljoner år, människan endast 200 000.
Tidens dimensionalitet som perception och materia får i Anderssons montage (för nu har kollaget utan tvekan blivit till sekvenser) också en dystopisk potential som denna gång är mer moralisk än faktisk, med andra ord äger den också en ”ny” framtid och inte bara en historia. Eftersom plumparna nästan är i ansiktshöjd går det med lite god vilja att föreställa oss att de förvandlar åskådaren till Alan Moores karaktär ”Rorschach” i superhjälteserien ”Watchmen” som inte har ett ansikte utan endast denna paranoida plump som anletsdrag. Denna tredimensionella representation av rorschachtestet illustrerar hur tvivlet försvinner från subjektet, bäraren, och istället projicieras på ett srkämmande sätt. En svidande kritik av psykoanalysens rationalism när denna ägs av analytikern. Karaktären är självrättfärdig, grymt moraliserande och står för högerideologins våldsamma individualism och förvridna normalitet. Illusionen om att befinna sig utanför de kollektiva drömmönstren och de omedvetna lagar som omgärdar perceptionen ger upphov till en idé rörande människans frihet, men det är en frihet som leder till en ökad ofrihet för andra än en själv. Anderssons angreppssätt är alltför självmedvetet, på ett sätt som är elegant musealt och modernistiskt på samma gång, för att erbjuda några uppenbara utvägar. Han är dock en mästare på att kommunicera att det inte bara är gåtors lösningar som ger svar.
Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 14/11 – 22/12
Axel Andersson (text), Galerie Nordenhake (foto)
