Recensioner Kategori

Publicerad 30 maj 2017Av Sebastian JohansI Recensioner

Intuition på Palazzo Fortuny (Venedigbiennalen 4)

Hela Venedig är som bekant som en gigantisk Villa Villekulla. Vindlande, charmigt bedagat, med smak för guldpengar och som gjort för att städas med ett par borstar fastbundna vid fötterna. Man blir, kort sagt, snabbt blasé och efter att joggat igenom några palats är det svårt att bli imponerad av den rustika historia som sköljer över en överallt. Redan där, skulle man kunna påstå, är ett besök på Palazzo Fortuny motiverat. Det är ett odelat nöje att irra genom rummen i det nötta gotiska palatset som under första halvan av [...]Läs mer
Oroliga tider, som vår, föder en längtan efter det ursprungliga och det uppstår ett behov av berättelser som kan förklara det nuvarande. Kanske är det därför som vi i Venedig möter tre alternativa skapelseberättelser? Om än inte med ambitionen att ge oss direkta svar, utan mer för att ställa nya frågor och belysa vår hunger efter ett oförädlat stadium. I Christine Macels huvudutställning går vi genom Pauline Curnier Jardins grottöppning i form av en kloliknande hand, och väl där inne tar vi del av de mest skruvade sagor om skapelsen [...]Läs mer

Publicerad 23 maj 2017Av Anders OlofssonI Recensioner

Tori Wrånes på Nasjonalmuseet i Oslo

“The audience sits in two elongated stands while the performance takes place around them. The piece consists of four primary images. In the first picture, Wrånes is hanging uspide down in clothes that are hanging the right way; her head stick out between her trouser legs, and her feet are protruding from the neck. As Wrånes sings, her voice is sampled live, and we gradually hear a thick ayer of voices coming from the same body. In the next picture, singers on bicycles turn up, first one and then several [...]Läs mer

Publicerad 22 maj 2017Av Magnus BonsI Recensioner

Viva Arte Viva! (Venedigbiennalen 2)

Årets huvudutställning på Venedigbiennalen vänder sig in mot sig själv, hellre än den sträcker sig ut mot omvärlden. Den konstnärliga ledaren Christine Macel, till vardags på Centre Pompidou i Paris, är mer intresserad av inomkonstnärliga processer än av öppet politiska frågeställningar. Trenden att lyfta fram ursprungsbefolkningar är tydlig i Venedig, liksom på documenta 14. Dokumentära filmbilder av Amazonas indianer inleder avdelningen i Arsenale, där även ett stort gemenskapstält av Ernesto Neto finns (th), samt noggranna pennteckningar av den inuitiske konstnären Kananginak Pootoogook. Allt samlat under mottot `Leve konsten!´ Här finns [...]Läs mer

Publicerad 19 maj 2017Av Johanna TheanderI Recensioner

Konstfacks vårutställning 2017

I den största vårutställningen på Konstfack någonsin, med 195 studenter deltar från 28 olika länder, är det svårt att se skogen för alla träden. Med skogen menas då ett sammanhängande tema, en övergripande idé eller en tydlig trend. Utställningen beskrivs av curator Marti Manen som en reflektion över mänskligt varande, över de centrala frågor som definierar det allmänmänskliga såsom; Vilka är vi? Vad gör vi här? Vad vill vi uppnå? Smalare än så blir det inte och det hade med all sannolikhet varit omöjligt att hitta ett tydligare tema i [...]Läs mer

Publicerad 10 maj 2017Av Magnus BonsI Recensioner

MLDG på Färgfabriken

Alldeles vid ingången till Marianne Lindberg De Geers labyrintiska utställning på Färgfabriken projiceras en urtavla mot betonggolvet. Visarna tycks gå fortare än vanligt och rör sig faktiskt motsols, som om de åskådliggör utställningens tillbakablickande karaktär. Vi kommer förflytta oss bakåt i tiden – men också framåt. För i andra änden av Färgfabrikens nästan sakralt belysta sal har MLDG ställt upp en rad svarta gravstenar med inskriptioner som ”Mamma ring hem” och ”Full Speed Ahead”. Och på väggen bakom hänger stentavlor med hela MLDGs familjs livsspann uppstaplat. I tio års intervaller [...]Läs mer

Publicerad 4 maj 2017Av John SundkvistI Recensioner

Giorgio Morandi & Edmund de Waal på Artipelag

Morandi i dag. Satsen känns nästan omöjlig, som en oxymoron, en självmotsägande ordsammanställning. Nu är han ändå här, på Artipelag, dessutom sidoordnad en svärtans, men framför allt vithetens utforskare, den brittiske konstnären, keramikern och författaren Edmund de Waal. Det är ingen okomplicerad sammankoppling. Giorgio Morandis dödsår är de Waals födelseår, 1964. De Waals verk tar plats i rummet, Morandis verkar genom måleriets imaginära rumslighet. Morandi är vaghetens mästare, men där miraklet består i att denna vaghet formar sig till något alldeles omisskännligt. Hos de Waal är tydligheten betydande, men den [...]Läs mer

Publicerad 4 maj 2017Av Gabriela LopezI Recensioner

Loulou Cherinet på Moderna Museet

En kakafoni av röster, ljud och rörliga bilder i stort och mindre format möter besökaren vid ingången till Loulou Cherinets pågående utställning Who learns my lesson complete? på Moderna Museet. I två mörklagda rum visas ett urval ur den etiopisk-svenska konstnärens oeuvre, ett mini-retrospektiv på fem videoverk från 2002 till dags dato. Så här i efterhand, tycker jag att just det där högljudda och uppseendeväckande ”välkommandet” väldigt bra avspeglar konstnärens undersökande syfte. Och jag undrar om utställningens presentation och verksdisposition har varit avsiktliga, eller snarare resultatet av rummens givna förutsättningar, [...]Läs mer

Publicerad 26 april 2017Av Camilla GranbackaI Recensioner

Theaster Gates i Helsingfors

Den amerikanska installationskonstnären Theaster Gates visas för första gången i Norden under Ihme-festivalen i Helsingfors. Han fokuserar tillsammans med en kör av proffsmusiker på musikens kraft och ”de svartas karisma”. Det handlar om gruppen The Black Monks of Mississippis som framträder i olika konstellationer. När jag stiger in i Frälsningsarméns kyrka Templet i centrala Helsingfors får jag först kalla kårar, det är kolmörkt och kusligt i den slitna och höga kyrkosalen. Man kan gott säga att Theaster Gates har valt ett påtagligt och lämpligt utrymme. Efter hand vänjer sig ögonen [...]Läs mer

Publicerad 20 april 2017Av Peter CornellI Recensioner

Linnea Rygaard på Cecilia Hillström Gallery

Det är som om Linnea Rygaard i sitt skapande behöver en matris att brottas och bråka med, till exempel centralperspektivet. Inte så att hon, som Cézanne och kubisterna, tar avstånd från det; hennes måleri är tvärtom uppenbart stimulerat av att både lyda och inte lyda centralperspektivets schema. Från renässansen till den tidiga modernismen dominerade det centralperspektiviska rummet den västerländska konsten men ingen försvarar det längre som den sanna perceptionsformen, snarare är det en av flera modeller som bara bristfälligt överensstämmer med vårt seende. Det matematiska, geometriska och påstått objektiva rummet [...]Läs mer