<

Publicerad 18 december 2017 Av I Gå och se! Med 5178 Visningar

Camille Henrot på Palais de Tokyo i Paris

Camille Henrot slog igenom stort på Venedigbiennalen för fyra år sedan med videon ”Grosse fatigue”, ett slags antropologiskt genomtröskande av information tillgänglig på internet. Med färgstarka postkoloniala glasögon presenterade Henrot ett fascinerande encyklopediskt panorama där ursprungsbefolkningars skapelsemyter mötte museisamlingar av uppstoppade tropiska fåglar. Allt skickligt redigerat och i ett mycket högt tempo. Datorns skärmfönster lagrades på varandra, öppnades och stängdes fortare än man hann blinka. Det är en underdrift att påstå att videon låg rätt i tiden.

Henrot har nu som tredje konstnär efter Pierre Huyghe och Tino Sehgal i utställningsserien Carte Blanche, fått tillgång till samtliga av konsthallen Palais de Tokyos väldiga utrymmen. Här möter jag ”Grosse fatigue” igen, tillsammans med en helt ny 3D-film, som kretsar kring frikyrkan Sjundedagsadventisterna. Fortfarande är det som att Henrots rörliga bilder visar ett tvärsnitt av vår tid.

Lördagen är församlingens vilodag, och filmen inleder Henrots utställning som är organiserad efter hennes associationer kring veckodagarnas betydelser. Det är väl ett sätt att peka på hur vi organiserar våra liv efter överenskommelser vi inte ens längre reflekterar över, men i stort upplever jag att det endast lägger ett rätt krystat raster över hur Henrot vill tolka sina verk.

En stor del av utställningen består av Henrots skulpturer, ett slags manipuleringar av modernistiska arketyper, och en svit väggmålningar som mest liknar ironiska satirteckningar. Bilder som lever på stereotyper men som inte lyckas väcka liv i sin gestaltning. Det är en tunn soppa som Henrot tillagar.

Efter att ha gått igenom den samtidigt glesa och innehållstäta utställningen framstår Henrot som en smart konstnär som vet att använda dagsaktuella symboler. Samtidigt som hon vrider och vänder på sina ämnen förblir hennes konst i grunden endimensionell. Effekten som den framkallar hos mig övergår efter hand från en mild nyfikenhet mot en allt större trötthet. Och kanske är det medvetet, för det som framför allt präglar Henrots verk – utom de snillrika videorna – är märkligt nog en rätt nedslående kraftlöshet.

Magnus Bons

Foto: Palais de Tokyo, 13 Avenue du Président Wilson, Paris. Utställningen pågår 18 oktober 2017 – 7 januari 2018

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *