Publicerad 23 juli 2012 Av I Recensioner Med 7180 Visningar

Bruce Nauman på ICA

Sedan 1960-talet har Bruce Nauman hävdat att allt är något mer än det verkar när det är som det är. Hans konst, som otvunget rör sig mellan olika uttryck, ställer varken frågor eller ger svar. Det finns ingen poetisk rörelse inifrån och ut i vilken vi kan läsa en ”ande”. Konsten är konkret och materiell; bokstavlig. Det som händer, när det händer, är snarare en händelse i vilken den omedelbara handlingen eller objektet skapar ett konceptuellt rum. Visserligen är det vi, åskådarna, som gör detta möjligt, men det är en process som ofta är svårtfattbar. Nauman framstår som han bara gett partituret till orkestern och sedan vandrat sin väg, i själva verket är han en noggrann dirigent.

I ”Days” förenas Naumans intresse för musik och topologi, läran om objekts form och relation till andra objekt inom geometrin. Verket var del av Naumans ”topologiska trädgårdar” som fyllde den amerikanska paviljongen vid 2009 års Venedigbiennal. Nu är det ICA i London som använder det i ett projekt som syftar till att ge en ”bild” av ljudkonsten. Rent fysisk så är ljudinstallationen lika förvillande enkel som mycket annat av Naumans arbete. Fjorton högtalare sitter uppspända på vajrar i två rader, där sju par står mot varandra. Ur de sju paren kommer sju röster, tre kvinnor, tre män och ett barn, som reciterar veckans dagar. Ibland i den ordning som vi erkänner som riktig och andra gånger i en som vi ännu inte förstått. Två olika inspelningar kommer ur högtalarparen, eller två osynkroniserade uppspelningar, vilket gör att ljudet möts på mitten i besökarens mest givna position.

Effekten av denna recitation av tiden påminner om minimalistisk musik, mer exakt så finns det ekon av det första mellanspelet i operan ”Einstein on the Beach” av Philip Glass och Robert Wilson från 1976. Upprepningen leder till en hypnotiserande intensitet i rummet, som endast hålls tillbaka av det upprepade som vägrar att låna sig till metaforik; det är var det är. I Naumans fall veckans dagar, i all tydlighet: måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Liksom i Glass musik färdas bokstavligheten mot ett estetiserande som ibland blir ogenomträngligt. Naumans dagar rimmar melodiöst eller bråkar lika behagligt i en ettrig synkopering. Allra tydligast blir det i barnets framsjungande av dagarna, som vore det en påminnelse om den antika visdomen att tiden är ett spel som spelas vackrast av de yngsta.

Efter en liten stund börjar Naumans rum att växa och gå bortom den förvillande skönheten. Från den musikaliska inspirationen rör han sig tillbaka till den rumsliga plats som hans konst alltid utforskat och det är också nu som verkets ansats att bygga en av topologins kontinuerliga funktioner återkommer. Den minimala arkitekturen och den upprepade ljudbilden mellan de sju paren ger tydliga instruktioner till åskådaren att vandra genom verkets mitt där ljudet möts. Men denna vandring gör att vi också snart ifrågasätter samma rumslogik. Upplevelse förändras av de minsta rörelserna, det räcker att vända sig ett halvt varv. Är inte ljudet, dagarna, som först framstod som dörrar, lika mycket barriärer? Eftersom högtalarna hänger suspenderande går det att böja sig ner och befinna sig under ett motstånd. Nästa steg kan vara en diagonal rörelse där högtalarparen förvandlas till slalomportar.

För Nauman blir frågan om vad som finns utanför tiden den samma som vad som finns i rummet, mellan dess väggar. Intresset för spatialitet som återfanns i de tidiga verken likt ”Walking in an Exaggerated Manner around the Perimeter of a Square” (1967-68) har här växt till en säregen och minimalistisk skulptur som byggs till lika stor del av ljudet som av åskådarna. Snarare än ett spel mellan beteckning och det betecknade, så är begreppen i en ständig rörelse mot förändring. Det finns inga spegelförhållanden, vilket skilda reciteranden av dagarna av samma röster i verkets ljudliga del redan informerar oss om. Förhållandena är konstruerade snarare än givna, även om det inte är individen i isolation som skapat dem. I Naumans konst undflyr det sociala ständigt individen likt den skugga som vi aldrig kan hinna ikapp, även om vi kan börja rita de geometriska kopplingarna och förvandlingarna.

I hommage till Nauman och i ett led av att också få galleriers rum att växa och förgrena sig i en diskussion rörande vad som egentligen utgör dess väggar har ICA också bjudit in över hundra ljudkonstnärer till en internetutställning som kommer finnas online minst ett år. Konstnärerna skulle ta deras inspiration från verket ”Days” och de mest olika tolkningar och ljudliga uttryck finns representerade. ICA har med stort mod alltså insisterat på ett dialogiskt tilltal som också passar Naumans utforskande av en påstådd kontinuitet mellan objekt. Frågan är vad ljudkonsten kan materialisera förutom en tankebild rörande tiden (eftersom ljud associeras till ett utspelande över tid snarare än rum)? Svaret på den frågan och svaret på uppmaningen att ”tala med” Naumans ”Days” blir inte så överraskande, i ”Soundworks”, ofta upprepningar. Sabisha Friedberg mässar nummer, Anthony Discenza klockslag och Benedict Drew färgerna på bilar som passerar på en väg. Innehållet speglas, som i Naumans verk, utförandet, och även den uppgift som konstnärerna gavs: att efter ett verk skapa ett nytt. Den minimalistiska bokstavligheten i Nauman återfinns i all sin klarhet.

En av de som likt Nauman går bortom bokstavligheten till ett mer komplext skapande av rymd är Brandon LaBelle som i stycket ”365” upprepar frasen ”365 is a significant number”, uppenbarligen 365 gånger; en gång om dagen under ett helt år. Självfallet är numret 365 lika oviktigt som dagarnas namn i ”Days”, men upprepningen, den exakta upprepningen, är essentiell i en betydelse som inte är överförd: den utgör en tidsrumslig essens i en verklighet som är lika social som fysisk. Mantrat, mässandet, reciterande, gör det också möjligt, som i religionens disciplinerande av tanken genom rösten, att tänka en paratanke som insisterar på att den inte tillhör subjektet utan kommer från detta ”utifrån” som är så svårt att förstå. I ett här-och-nu som samtidigt är långt, långt borta förenas Nauman och LaBelle i en ljudlighet som är taktil och en rumslighet som kan vara lika eterisk som fysisk.

Den rent ”virtuella” utställningen ”Soundworks” vid sidan om Naumans installation reser också frågor runt ljudet och tidens rumsblivande i olika medier. ICA:s beslut att helt enkelt presentera ljudkonsten på internet rakt upp och ned som klickbara ljudfiler, arrangerade grafiskt på ett sätt som minner om ”Days”, etablerar en ganska enkelspårig kontinuitet mellan de två händelserna som inte konstituerar en dialog med Naumans topologiska komplikationer. Internet reduceras till en arkivfunktion när mediets fysikalitet och egenhet kunde ha beretts lika mycket plats som galleriets säregna uttryck. Samma dragning åt arkivet riskerar att ersätta ljudets potential att förändra rummet som det befinner sig i med en museal stelhet. I vissa fall, som Brandon LaBelle, så märks det dock att den naumanska precisionen gör det möjligt att skapa en konceptuell händelse i de mest överdefinierade rummen, de allra mest söndermalda och till leda kända tidsbegreppen och de alldagligaste orden. I ”Days” visar Nauman också att skärpan i hans konst på intet sätt har gått vilse i rummet eller gått ur tiden.

Adress: The Mall, London
Utstälningen pågår under perioden 19/6 – 16/9 (stängt under OS 23/7 – 17/8)

Axel Andersson (text), Stephen White (foto)

Axel Andersson. Historiker, konstkritiker och skribent med särskilt intresse för förhållandet mellan samtida filosofi och konstnärlig praktik. Hemsida: www.axelandersson.se

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.