Publicerad 17 september 2009 Av I Gå och se! Med 1266 Visningar

Bonniers Konsthall, Stockholm: “Spirande vita nätter” (17/9-21/12)

Kinesisk samtidskonst har under de senaste åren beskrivit samma utvecklingskurva som landets ekonomi: käpprätt mot himlen. Intresset för och priserna på de kinesiska konstnärernas verk har stundtals varit absurt, framdrivet av en hungrande global konstmarknad. Kvaliteten har det inte alltid varit så nog med. Så det är med viss bävan man tar del av Bonniers kinesiska storsatsning. Lyckligtvis kommer farhågorna på skam. Bonniers Konsthall har gjort det kloka draget att engagera en kinesisk curator, Zhang Wei, i stället för en västerländsk talangscout. Det gör att utställningen ”Spirande vita nätter” för det mesta befinner sig ganska långt från den internationella konstkommersens grottekvarn. Temat är snarare konstens relation till den kinesiska vardagen, vilken inbegriper såväl historien som det moderna samhället statt i explosiv tillväxt. Här finns prov på alla förhållningssätt till ett samhälle som inte gjort sig känt för att värna om individens rättigheter. Ändå är det just den konstnärliga individualiteten och det egna, starka perspektivet som är utställningens röda tråd. Därmed inte sagt att alla resultat är helt och hållet lyckade. Yan Juns ljudkonstverk, där storstadens vimmelljud kombineras med elektronmusik, känns ganska mycket som avantgardistisk stapelvara. Detsamma gäller Hu Xiaoyuans arbeten med kläder och sönderrivet kalligrafipapper. Några tekniska missöden sänker också helhetsintrycket, som i fallet med Chu Yuns sällsamt poetiska ”stjärnhimmel” av vilolägeslamporna på diverse elektroniska apparater. Med alltför mycket indirekt ljus i rummet desarmeras effektivt verkets magi och överraskningseffekt. Men det finns annat att glädjas desto mer åt. Yang Fudongs stora videoinstallation som visar det karga livet på den kinesiska landsbygden är stark och övertygande, både visuellt och till sitt innehåll, och Liu Weis lek med hur vi uppfattar verkligheten genom den fotografiska bildens förmedling – han har beskurit ett antal fysiska föremål precis som fotografen gör med kameran – skapar ett rum för eftertanke. Men utställningens verkliga behållning är den till synes maniskt arbetande Cao Fei. Inga medie- eller genregränser tycks hindra henne. Hon visar både datorbaserade verk – ”RMB City” är en dråplig Second Life-mardröm där olika kinesiska arketyper tumlar om i en moden storstadsmiljö – fotografier (mindre intressanta) och totalinstallationen ”Utopia Factory” (bilden). Det sistnämnda verket tar oss med till en av det kinesiska ekonomiska undrets sweatshops, där vi får möta fabriksarbetarnas drömmar och ett annat liv och en bättre framtid. Ett verk som får en att dröja sig kvar länge. (Adress: Torsgatan 19)

Anders Olofsson

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.