Publicerad 13 november 2013 Av I Recensioner Med 2120 Visningar

Bigert & Bergström på Gallery Niklas Belenius

BB_fram_webEtt projekt om salt och vatten, The Drought, bildar den andra delen i konstnärsduon Bigert & Bergströms eskatologiska odyssé som påbörjades förra året med The Storm. De tre återstående delarna har likaledes passade episka titlar: The Freeze, The Flood och The Light. Under resans gång väcker de intressanta frågor om teknik och allas vår framtid. Är konsten mer än ett supplement till maskinen eller en restprodukt av den samma? I utställningen är det i slutändan maskinen som kommer säga något om konsten, snarare än tvärt om. Vad den säger är så svindlande att det mänskliga, representerat av Bigert & Bergström, förvandlas till en anti-episk instans, en ironisk kommentar till tingens ordning. Det finns en dissonans mellan, å ena sidan, åskådarens romantiska impuls att tillskriva denna ordning till naturen och, å andra sidan, insikten, som duon förmedlar, att ordningen producerats i ett ”antropocene” där människans aktivitet i grunden påverkat planetens ekosystem. Deras ansats tar dem till en situation där det gudomliga delar plats med Peter Dalles uppfinnare i TV-programmet Lorry, som lämnat Sundbyberg för att besöka Patentverket. Tjänstemannens frågor tvingar alltid fram de bevingade orden ”tänkte inte på det”.

Bigert & Bergström utforskar det tekniska objektets frälsarpotential i gränslandet mellan konst och vetenskap. De intresserar sig för idén om tekniken som en ”deus ex machina”, en term som härstammar från antikens teatervärld där det var ett uttryck för något eller någon, inte sällan en skådespelare, som gestaltade en gud. Dramatikern introducerade detta inslag för att lösa upp sin historias omöjlig knutar, ofta via en ”mechane” eller en kran. Nu är scenen världen och lösningen måste således komma från människan som blivit dramatikern, eftersom man genom att påverka planetens ekosystem gjort den till helt och hållet sin egen efter devisen ”you break it, you buy it”. Tanken kring lösningen leder inte sällan till en ”deus in machina”, eller ”spöket i maskinen” ett uttryck som Gilbert Ryle myntande i sin kritik av rationalismen hos Descartes; det vill säga en gudslik roll som vi försöker uppfylla med lika stor framgång som Peter Dalles uppfinnare. För att citera Woody Allen: ”Gud är död, Nietzsche är död och jag mår inte heller så bra”. Problemet är att människan som inte mår så bra saknar ett Patentverk som säger nej när hon hänger sig åt en fumlande planetär jordkonst. Att varje människa är en konstnär som Joseph Beuys sa har i detta scenario blivit lika mycket en mördande dystopi som ett utopiskt hopp.

Bigert & Bergström utforskar potentiella lösningar, som maskinen som skulle kunna styra undan tromber (The Storm) och en enorm desalineringsfabrik i Katalonien (The Drought). Samtidigt med detta undersöker de vad eskatologi innebär i frånvaron av det gudomliga. Det är inte längre egyptiska farsoter eller apokalypsens ryttare vi måste tyda, utan vår egen teknikoptimism, girighet och kortsiktighet. Religionskritiker har länge hävdat att mänskligheten plågar sig självt masochistiskt med sin vidskepelse, men nu är det plötsligt pinsamt tydligt att vi producerar våra egna, och reella, farsoter på grund av vår profana dumhet. Kanske är det också sant att vårt enda hopp att kunna avstyra katastrofala effekter av klimatändringarna nu står till variationer på samma teknik som fört oss dit. Det är ett hisnande perspektiv som vi behöver alla medel, inte minst konsten, för att förstå.

Skärmavbild-2013-09-11-kl.-14.10.15Rent konkret karaktäriseras Bigert & Bergströms verk av en avväpnande bokstavlighet. Fotografier av salt, hav och fabriker har monterats i kristaller, molekyler och som platta dioramor där foto, meterologiska tecken och sfäriska molekyler avbildats på tre lager glas. Bildvärldens referenser sträcker sig över ett spännande fält från romantikens sublima natur till en exteriör dokumentation av fabriker i Bernd och Hilla Bechers anda samt fabriksinteriörer som i en märkligt omvänd ordning minner om arkitekterna Renzo Piano och Richard Rogers Centre Pompidou i Paris. Allt detta bildar en värld bedrägligt fri från människan.

Den fotografiska dokumentationen runt projektet The Drought skapar också en konstnärlig förmedling av förhållandet mellan teknik och media, om vi förstår tekniken som ett tillstånd i vilket form är oskiljbar från innehåll, medan media inbegriper en separation av de två sakerna. Det rent tekniska objektet, ett stort timglas med salt i en evighetsloop, finns inte med i denna utställning men kommer att ställas ut på Varbergs konsthall 2014. Fotografierna leker med tanken att visa naturliga och artificiella apparaters beståndsdelar med hänvisningar till vetenskapen. På detta sätt medialiseras både form och innehåll istället för att resultera i en till synes färdig enhet. Medialiseringen är ingen lösning, med är ändå det enda sätt som tankar kring potentiella lösningar kan förmedlas. Bigert & Bergström vill inte visa att en lösning är mer realistisk än någon annan, snarare ligger deras fokus på att påminna oss om att lösningen är nödvändig; det är detta som konsten blir till ett medel för att förstå. Att dokumentera problemen, stackars sjunkande isbjörnar, ter sig efter detta som futilt.

Samtidigt som Bigert & Bergström lyckas väcka en rad frågor om samhällsengagerad konst och teknik, finns det något i duons teknikbegrepp som kanske förblir alltför naivt. Det är svårt att skilja på vad som är deras kritiska blick på en rationalistisk idé om teknik och vad som är deras egen teknikanalys. Om det förment rationella sinnet är ursprunget till det tekniska objektet, så kommer detta objekt vara konkret, greppbart. Om det istället rör sig om komplicerade sociala system som producerar tekniken kan vi också utvidga teknikbegreppet till att innefatta sociala, det vill säga politiska, tekniker av hushållning som inte lutar sig mot maskinen som en spegel av ett subjekts uppfinningsrikedom. Bigert & Bergström utforskar klimateskatologins symtomatologi, vilket givetvis är en bra början, och kanske vill de helt enkelt avslöja de enkla, konkreta, tekniska idéernas tomhet. Det var inte konkreta uppfinningar som skapade miljöproblemen utan komplicerade tekniska system som organiserats politiskt. Däri ligger också mänsklighetens potential. Och det handlar inte bara om en konstnärlig förmåga, som i individers särartade uttryck, utan också vår kollektiva kapacitet att tillsammans undvika undergången.

Adress: Ulrikagatan 13, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 9/11 – 8/12

Axel Andersson (text), Gallery Niklas Belenius (foto)

Axel Andersson. Historiker, konstkritiker och skribent med särskilt intresse för förhållandet mellan samtida filosofi och konstnärlig praktik. Hemsida: www.axelandersson.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.