
Att många verk består av filmer är kanske inte så oväntat. Videokonsten har en stark närvaro på de flesta biennaler. Jumana Manna och Sille Storihle videoverk ”Goodness Regime” handlar t ex om norrmännens självbild genom olika historiska tillbakablickar. Medan Selma och Sofiane Ouissis video ”Laaroussa” handlar om deras politiska och sociala projekt i nordvästra Tunisien för att uppmuntra det regionala självstyret efter revolutionen. Videon består av en ny abstrakt koreografi för händer som bygger på deras möten med kvinnorna i regionen.
Antonio Vega Macotela har i verket ”Time exchange” skapat ett alternativt betalsystem där man ersätter pengar med uppgifter som tar olika tid att utföra. Verket utfördes i en fängelsemiljö där pengar oftast brukar ersattas med en byteshandel av varor eller tjänster. Macotela har skapts 365 olika tidsuppdrag i sin nya ekonomi. I ett av dem nummer 291 letar konstnären efter sin älskade medan en medfånge grävde fram ett hål i romanen ”Greven av Monte Christo”. Jag vet inte om jag tycker att den växelkursen är speciellt rättvis, men man ska kanske räkna in att romanen nu betraktas som ett konstverk och därmed har blivit ganska värdefull. Att Macotelas medfånge gräver sig igenom en roman som handlar om hur den oskyldig fången Edmond Dantès lyckas fly från fängelset på Monte Christo, hittar en försvunnen skatt och utropar sig till greve över ön, får väl betraktas som en extra värdeökning på verket.

Det som gör ”Re:visited” intressant är inte i först hand konsten i sig själv utan att man sätter fokus på biennalens betydelse för konstvärlden. I förordet till katalogen frågar kuratorn Krese om biennalen har blivit konstens svar på Disneyland? En festival för att locka konstturisterna till staden och som följer ett inarbetat koncept för kulturkonsumtion? Även om en biennlen kan ses som en viktig plattform för experiment och lyfta fram nya konstnärer i kontrast till de vanliga konstinstitutionerna så finns alltid risken att biennalen efter några år stagnerar och själv blir en del av de konstinstitutionerna som man vill bryta med. Idag kan man som konstnärer resa världen runt och delta i olika biennaler. Konsten har visserligen blivit mer global men frågan är om konstbiennalerna verkligen speglar det globala när konstnärer från Sydamerika, Asien och Afrika och Europa skapa samma konst som ser likadan ut oavsett varifrån man kommer ifrån. I många fall är det dessutom samma konstnärer och curatorer som roterar runt på biennalerna. Utan friskt blod i ådrorna finns alltid risken att biennalkonsten i framtiden bli ett skällsord precis som hötorgskonst.
Mathias Jansson (text), Riga Art Space (foto)





















