Publicerad 05 juli 2009 Av I Recensioner Med 1371 Visningar

Biennalen i Venedig 2009, del 1 (7/6-22/11)

venedig_kyriVisst är den extra tjusig i år, den nordiska paviljongen titulerad ”The Collectors” som curerats av konstnärsduon Elmgreen&Dragset. Där finns lite Panthon, lite naket av Tom of Finland och lite 2000-talets nyrenoverade kök. Kanske är det på grund av den alltför eleganta loungekänslan som paviljongen inte lämnar några djupare spår, snyggt men intetsägande. Även den tillhörande danska paviljongen som är ”till salu” ser ut att driva än mer med typiska måsten i ett representativt hem och dess synbara krackeleringar, som en trappa vars nedersta trappsteg brakat sönder. Det är samlarna som står i centrum, inte de enskilda konstnärerna vars verk reduceras till rekvisita i detta glansiga inredningsmagasin till paviljong. En av samlarna, om nu inte ”The Collectors” syftar på Elmgreen&Dragset själva, verkar ha mött döden i Venedig och ligger och flyter med ansiktet nedåt i sin pool utanför paviljongen.

Samlandet ur ett mer ensidigt oglamoröst perspektiv återfinns i den finska paviljongen. Konstnären Jussi Kivi har skapat ett litet men överfyllt ”Fire and Rescue Museum” i den lilla Aaltobyggnaden med objekt som presenterar brandmännens fordon och utrustningar – från leksaker till verkliga ting. Det hela ger ett klart dammigare intryck än ”The Collectors” men den bryter på ett avigt, lite matt sätt även mot de många gånger alltför välpolerade installationerna generellt i de olika nationella paviljongerna i Giardiniområdet.

venedig_yanagiEtt typexempel på en pretentiös installation som liknar kejsarens nya kläder är Liam Gillicks verk i den tyska paviljongen, ”How are you going to behave? A kitchen cat speaks”. Ännu en köksupplevelse tycks det med en långdragen låg skåplänga i ljust trä som ringlar igenom den högresta paviljongens luftfyllda utrymme. Mingelkomik uppstår i den allt annat än välfyllda kökspaviljongen när en manlig besökare andäktigt viskar ”This is a strong room”, och i nästa veva träffar på några bekanta för vilka han presenterar sitt kvinnliga sällskap ”Nice to meet you, she is a young curator”, varpå mannen i det andra sällskapet ler igenkännande och säger: ”Nice to meet you too, and here we have another young curator”, och introducerar å sin sida den vackra väninnan. Köksupplevelsen kröns av att en kökskatt sitter högst upp på ett av skåpen och berättar med automatisk röst om missförstånd och önskningar (enligt pressinformationen) men det ekar för mycket i det stora rummet för att kattens berättelse ska kunna uppfattas.

En serie verk som är överdrivna på alla tänkbara sätt är ”Windswept Women: The Old Girls’ Troupe” i den japanska paviljongen. Miwa Yanagi har fotograferat kvinnor i olika åldrar och blåst upp formatet till 4 m höga svartvita bilder. De Boteroliknande damerna ser ut att ha drabbats av elefantiasis och det är en rätt vulgär presentation av kvinnor som ibland tycks uppblåsta, ibland urblåsta som om kamera och hårtork befann sig på samma plats vid fotograferingen. En slags arty version av ”Fångad av en stormvind” och det är kitsch på riktigt hög nivå.

venedig_djurbergEn installation som utan tvekan är Biennalens allra bästa är Nathalie Djurbergs ”Experimentet” som ingår i huvudutställningen ”Making Worlds” curerad av svenske Daniel Birnbaum. Några trappsteg ned i den mörka källaren har Djurberg låtit sina filmer beskyddas av en exotisk samling växter som väller upp ur golvet, bemålade lerskulpturer i praktfulla färg- och formkombinationer. De är höga, står tätt och kan säkert sluka en om man inte är försiktig nog när de tre utplacerade filmerna ska närstuderas. Hennes flottiga katolska präster med rökelse i hand och överdrivet rörliga ögonbrynspartier utstrålar en särskilt återhållen celibatsexualitet som bara en naken flicka med lika rörligt ögonbrynsparti kan råda bot på. För en icke-katolik är det riktigt roligt. Det är som om Djurberg använt sig av operans eller teaterns överdrivna sminkning avsett att beröra även de på tredje raden i salongen. Men i hennes filmer som kan ses på bara ett par decimeters avstånd är sminkningen tredimensionell och läppar, hår och nämnda ögonbryn lever delvis sina egna liv på kropparna de hör till. Djurberg har en fantastisk förmåga att skapa liv i sina berättelser både vad gäller detaljerna och helheten tack vare det knådade, tilltryckta uttrycket i figurer och scenerier. ”Experimentet” är motsatsen till allt vad tillrättalagd representativitet handlar om, det är personligt i sitt knöliga tilltal, och enda kopplingen till eventuella köksregioner är de skulpturala växterna som blad för blad gräddats i ugnen hemma i konstnärens kök i Berlin.

Bilder (uppifrån och ned): Jussi Kivi, Miwa Yanagi, Nathalie Djurberg

2009-07-05 Jennie Fahlström (text och foto), Biennalen (foto)

Frilansar som skribent och konstpedagog i Stockholm. Har en magister i konstvetenskap från Stockholms universitet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.