I spännvidden mellan digitaliseringens virtuella verklighet och hantverkstraditionens taktila erfarande rör sig Bella Runes arbeten genom olika skal av materialitet, kollektiva drömmar och rumslig utsträckning. De skulpturala verken ger i sina skilda uttryck en ambivalent utopisk ton som för tankarna till tidsresor, mellankrigstidens ödesdigra framstegstro, nutidens fitnesskultur och så något äldre, långsammare, ett nedärvt kunnande som med seghet drar sig fram genom tiden.
Rune intresserar sig för resurseffektivitet och den mänskliga relationen till tillverkning, och hämtar inspiration från experimentella Black Mountain College i North Carolina (1933-57) där bla Buckminster Fuller och paret Anni och Josef Albers arbetade och sprängde gränserna mellan discipliner och gamla skiljelinjer mellan konst och konsthantverk.
Med dem delar Rune ett starkt materialkunnande färgat av en politisk medvetenhet och en ambition att återupprätta hantverkets status i konstnärligt skapande och kunskapsproduktion. I utställningen leder detta till ett djupdykande både framåt och bakåt i tiden. Det finns ett förmodernt anslag när Rune experimenterar med hur mycket som går att utföra med handkraft, som om verkens uppförande och rumsliga utsträckning hör till ett grundläggande mänskligt behov.
Materialvalen och sättet på vilket skulpturerna befinner sig som i ett eget virtuellt universum känns däremot klart framåtblickande; det byggs med mänsklig hand upp en värld i en egen skala, men som samtidigt är en förlängning av kroppen. Artefakter utförda i ett tidlöst tillstånd men ämnade att relatera till faktiska skeenden. Knutna trådar och rep är genomgående strukturbärare och som i dataspelens grafiska världar utgör de den burliknande grundformen på vilken olika klädnader och egenskaper kan fästas och manifesteras.
I ”Formation” ritar neongröna rep, som liknar sportiga skosnören, i luften upp en pyramid mellan vars fästpunkter spänns vad som kan beskrivas som en blandning av ett solur och en katapult i svart aluminium. Dess händer och fötter markerar en kropp som utför en balansakt med munter lekfullhet samtidigt som den ser direkt livsfarlig ut.
Utställningens titelverk ”XYZ” är en nyckel med sin materialsammansättning av knåpat blått rep på närmast tyngdlösa armeringar. De svävar medan linorna återigen upprättar den bärande strukturen vars mellanrumsformer undersöks vidare i de dova tvådimensionella aluminiumverken i serien ”Tumbling (Bucky)”.
De lätta hängskulpturerna som för tankarna till Black Mountain-studenten Ruth Asawas arbeten ger intrycket av kritteckningar där linjerna utgörs av fin mohairtråd. Som kroppar från tidig datorgrafik eller raketer svävar dessa hägringar med förvånande substans och densitet, hemfärgade av det som stått till buds: tacosås från Ica Maxi, bläck från en markerpenna och rödvin. Det blir en personlig och overklig palett, ”Black River Hologram”, vars trådar färgats med skrivarbläck och indigopigment, ser ut att ha en kromad metallyta. En imponerande illusion som blir verkligare av att den just är en illusion, ett öververkligt utsuddande av gränser.
De olika verken spelar alla sina specifika roller, som instrument i en finstämd orkester, intressanta var för sig men bäst när en kryssar fram och tillbaka mellan dem. Deras gemensamma resonans ger rummet sin vibrerande närvaro. Utställningen andas rymdålderns positivitet, men är genomförd med vetskapen om att framtiden inte finns i betongmonument och kärnreaktorer, utan i handens tillverkning och kollektiva kunskaper. Att på det här sättet upprätta former för en utökad verklighet är just ett grundläggande mänskligt behov; vi skapar vår värld genom att drömma fram den. I Runes förhållningssätt finns kunskapen att förverkliga öververkligheter även den dag maskinerna stannat.
Kristoffer Grip
Foto: Galleri Magnus Karlsson, Fredsgatan 12. Utställningen pågår 9 mars – 18 april 2019
