Publicerad 11 januari 2018 Av I Konstkommentarer Med 19346 Visningar

Bakom masken. Östkonst före murens fall

Konstens villkor under det kalla kriget: totalitära system, repression och socialistisk realism i Östeuropa, medan man i väst berömde sig av motsatsen: liberal demokrati, frihet och estetisk pluralism. Det som skedde där borta ter sig i dag absurt och främmande. Finns där ändå någonting att lära?

En ny bok och en konstutställning i Berlin försöker nyansera den monolitiska bilden av öst: båda undersöker de gråzoner som uppstod mellan polerna underkastelse och politisk aktivism, mellan medlöperi och exil. Det vill säga hur konstnärer och författare i sitt dagliga liv manövrerade och kompromissade för att skapa sig ett eget rum av relativ frihet och integritet, hur de på olika sätt skyddade sin konstnärliga identitet.

A. R. Penck, “Ich”, 1970

En sådan gråzon kartlägger det nya konstmuseet Barberini i Potsdam strax utanför Berlin, i den stora utställningen ”Hinter der Maske” (Bakom masken) som visar konst från DDR från krigsslutet till murens fall – men i stort sett helt utan socialistisk realism. Ändå var många av utställningens konstnärer respekterade eller i alla fall tolererade av partiet. De hade helt enkelt lärt sig att hantera spelreglerna: det gällde att utåt bära en mask för att bakom den kunna uttrycka sin egenart och laborera med konstens specifika grepp. De kunde röra sig mellan båda världarna; de gav åt både kejsaren och Gud.

Redan på 1950-talet, strax efter sitt avhopp, beskrev Czeslaw Milosz detta maskspel som en vanlig överlevnadsstrategi bland östblockets intellektuella, närmast en skön konst som man tillägnade sig efter lång övning och som han i boken ”Själar i fångenskap” gav det orientaliska namnet ”ketman”. Konstnärer och författare måste då och då skriva en berömmande artikel eller hyllningsdikt till makthavarna, bara så fick de vara i fred och kunde utveckla ett eget konstnärskap i det privata rummet.

 

Och i antologin ”Dropping out of Socialism. The Creation of Alternative Spheres in the Soviet Bloc.” (Ed. Juliane Fürst and Josie McLellan, 2017) studerar Maria-Alina Asavei samma gråzon, olika former av inre exil och undandragande som inte nödvändigt ackompanjerades av en politiskt formulerad polemik utan skedde mer i det tysta. Där kunde vansinnet, inte den statliga psykiatrins domslut, men det självvalda och spelade vansinnet vara en utväg. Asavei nämner Gataia, en psykiatrisk institution i Rumänien dit många författare, musiker och konstnärer sökte sin tillflykt som patienter. De kunde här relativt fritt skapa en konst som utanför kliniken skulle belagts med censur. Gataia blev så en asyl undan det totalitära vansinnet och kom skämtsamt att kallas ”Gataia Art Academy”.

Erika Stürmer-Alex, “Self-Portrait”, 1981

Utställningen ”Bakom masken” redovisar i olika avdelningar resultatet, målarnas och skulptörernas ”ketman”, hur de kunde tänja på gränserna för de påbjudna doktrinerna och slinka förbi censuren i självporträtt, ateljébilder, formexperiment, allegorier och tvetydigheter; så refererar Willy Wolff i sitt självporträtt till De Stijl och Erika Stürmer-Alex till en vild expressionism. Och till och med Willi Sitte, president i DDR:s officiella konstnärsförbund, smugglar in ett fält av rent abstrakt, expressionistiskt måleri på den nakna överkroppen i sitt utåt sett exemplariska självporträtt som på en gång målare och arbetare i skyddshjälm. Och på bordet i förgrunden fäster han en verklig färgtub i stället för en målad – ett grepp från Dada och Pop. Andra maskerar sig med citat och parafraser ur en konsthistorisk tradition.

Den konstnärliga kvaliteten är genomgående hög. Särskilt radikala är Micha Brendel, Else Gabriel och Cornelia Schleime som i performances och foton använde den egna kroppen som medium; den lät sig inte makuleras som en målning eller skulptur. De ställer smärtsamt den individuella avvikelsen mot partiets kollektivism. De utsattes för hårt tryck – som visade sig ha kreativa följder, eller med Schleimes ord: ”Konst uppstår ur försöken att övervinna tvång och ofrihet.”

Trak Wendisch, “Seiltänzer”, 1984

Cornelia Schleime uppträdde ibland på Östberlins punkscen. De östtyska punkarna utmanade inte staten med politiska manifest utan försökte i stället strunta i den: ett av deras motton var ”ignore DDR”. Det räckte med att skapa alternativa, anti-auktoritära livsformer som hävdade individuell egenart och autenticitet mot den rådande konformismen. Det var tillräckligt för att oroa makthavarna som så småningom, utan större framgång, försökte inkorporera punken i sin ungdomskultur.

”Dropping out of Socialism” berättar om liknande subkulturer i Östeuropa: hippies, yogagrupper eller kommunen ”Yellow Submarine” i 70-talets Leningrad som höll till i en gammal trävilla och praktiserade en livsstil utanför den kollektiva normaliteten men utan att författa ett politiskt program. I samma stad bildades också en konstnärsgrupp som i en serie kortfilmer skapade en säregen och absurdistisk estetik med namnet ”Necrorealism” (finns på youtube), den socialistiska realismens absoluta motpol.

Gråzonerna i öst fungerade som ett slags skyddsrum för konstnärens självuttryck och integritet. I systemets tryckkammare utkristalliserade sig det som är konstens särart: att vara något annat, en avvikelse, en störning, ett eget autentiskt språk som inte smittats av maktens idiom. Och detta andra, detta skyddsrum formulerade sig sällan i politiska termer men var politiskt just genom att vara något annat.

Harald Metzkes: Janus Face, 1977

Men har den extrema situationen i öst något att lära oss? Inte heller vi lever i en total frihet; vårt medvetande invaderas visserligen inte av en statsmakt men i stället av andra former av tvång, som marknadstänkande, växande medialisering, social och digital kontroll och av reklamens och politikens urvattnade språk. Också här behövs skyddsrum – och där är den mest politiska konsten den som utmejslar konstens specifika poetik; den som gör konst till något mer än opinionsbildning.

Peter Cornell

Foto:© VG BILD-KUNST, Bonn 2017. Överst: Erich Kissing: People from Leipzig at the Sea, 1976–1979. Utställningen ”Hinter der Maske” visas på Museum Barberini, Friedrich-Ebert-Str. 115, Potsdam/Berlin mellan 29 oktober 2017 – 4 februari 2018

Peter Cornell är tidigare professor i konstens teori och idéhistoria på Konstfack och Kungl. Konsthögskolan. Konstkritiker och författare till Den hemliga källan, Paradisets vägar, Gemensamma rum, Saker, Mannen på gatan och Öppningar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.