Publicerad 09 oktober 2019 Av I Recensioner Med 513 Visningar

Ayşe Erkmen, Meriç Algün och Nilbar Güres i Istanbul

Ayse Erkmen på Arter

Ett ljust och samtidigt distinkt ljud fyller den stora salen. Det kommer i en jämn ström, och låter lite som fallande snökristaller eller atmosfärisk fågelsång. En sorts tal. Den turkiska konstnären Ayşe Erkmens ljudverk ”Dolapdere” (2017) består av en digitalt omvandlad uppläsning av namnen på affärer och företag som ligger utmed en gata i stadsdelen Dolapdere i Istanbul.

Jag befinner mig på den privata konstinstitutionen Arters retrospektiva utställning med Erkmen, och i deras nya byggnad som ligger just vid Irmak Caddesi, gatan där inspelningen är gjord. En knappt märkbar, men ändå utvidgning av rummet blir blir följden av ljudspåret. Den livliga gatan utanför kommer lite närmare det upphöjda lugnet i utställningsrummet.

En sådan förskjutning tycks vara typisk för Erkmen, som redan 2003 visade en stor installation på Magasin 3 där hon spände band runt pelarna i den nedre salen. Här har hon sänkt de befintliga lysrören så att de hänger i olika nivåer, och både fyller ut och öppnar rummets väldiga takhöjd. Utställningen består av tidiga verk från 70-talet fram till helt nya, och allt är synligt och visas tillsammans i en skickligt gjord presentation. Vacker, exakt och i linje med den formsäkra tonen i Erkmens konst.

Ayse Erkmen på Arter

Förutom ljudverket så breder även ett antal stenar ut sig över utställningsgolvet. Funna, obearbetade och fastsatta med bred färgad tejp. Och i skarp kontrast till några läckra monokroma former som står lutade mot väggen. ”Pleasant Corners” (2009) är vagt igenkännbara och ändå helt abstrakta, med en finish som för tanken till blanka bilkarosser. Ändå verkar deras formspråk samspela med en pelikan som finns i utställningen. Den är lika oåtkomlig som dem och placerad på ett enkelt podium, som då och då rör sig, en bit framåt och sen tillbaka igen.

Så bygger Erkmens konst oväntade relationer mellan till synes oförenliga objekt. Banden växer sig starkare efter hand, och följer en egensinnig logik. Som inte heller saknar humor. Längst in i utställningen visas ”Capable” (2019), ett bildspel där Erkmen själv uppträder som serieartad bitmoji. Hon går i sömnen, bär på en jättelik sushi, hon tröstäter. Allt delar av Erkmens finkalibrerade värld.

Rosa Barba på Arter

I samband med att Istanbulbiennalen öppnade i början av september invigde Arter sin nya hypermoderna byggnad. Kolossen på sex våningar upptar ett helt kvarter och drivs av organisationen Vehbi Koç, som förutom konstsamlande och utställningsverksamhet ägnar sig åt utbildning och sjukvård. Huset har både ett öppet ljusschakt och stora enskilda salar, där inte mindre än sju öppningsutställningar pågår. Genomgående proffsigt och för det mesta tankeväckande sammansatta. Två visar olika tematiska perspektiv på samlingarna och fem är separatutställningar. Jag tolkar det som ett ställningstagande att fyra av dessa ägnas konstnärer som också är kvinnor.

Rosa Barbas filminstallation ”The Hidden Conference” på en mellanvåning visar bilder från olika museers lagerrum med antika byster och moderna målningar. Filmat med smalfilm skapar rasslet från projektorn en känsla av glömska men också en möjlig diskussion verken emellan.

Céleste Boursier-Mougenot på Arter

I en kvadratisk lokal längst ner i huset rör sig tre flyglar i en märklig spontan koreografi, enligt uppgift påverkade av vinden utomhus. Som också framkallar det mullrande ljudspåret. Franska Céleste Boursier-Mougenots ”offroad, v.2” (2019) är häpnadsväckande till en början men känns efter ett tag som ett ganska innehållslöst grepp. Inte mycket händer. Flyglarna nuddar inte varandra, och rör inte mig heller nämnvärt.

Meriç Algün på Riverrun

På galleriet Riverrun presenterar Meriç Algün istället sin sevärda och förtätade installation ”A Glossary of Distance and Desire (An Ongoing Event)” (2019), som består av sju bord med olika föremål placerade parvis eller efter utseendemässiga släktskap. Böcker och konstbilder, fossiler och frimärken, kakor av bivax och bitar av kol. Jag kan läsa definitioner av ord som mun, frånvaro och kärlek utskrivna på papperslappar. Genast uppstår relationer och associationer mellan tingen och mellan de olika borden, som uppvisar många likartade föremål. Otvunget grundläggs en gemenskap. Rörande är några små objekt i obränd lera, formade efter handen som knutit dem. Rester av önskningar, begär.

Nilbar Güres på Galerist

Känsloladdad är även Nilbar Güres utställning ”Magnet and the Moon” på Galerist. Emotionell och varierad. Skiftande och konsekvent. Här finns målningar, collage, iscensatt fotografi, tygskulpturer och video. Güres gräver oavsett teknik i könsroller och queerproblematik. På ett lekfullt och poetiskt sätt. Svart är den underliggande färgen men ändå inte en grundton. På samma gång rymmer Güres naiva bildspråk becksvarta djup. Både madrasserade kroppar och kroppar på madrasser. Güres exponerar intimitet.

Magnus Bons

Foto: Hadiye Cangökçe, Magnus Bons. Ayşe Erkmens utställning på Arter till 8/3-20. Meriç Algün på Riverrun, till 9/11-19. Nilbar Güres på Galerist till 12/10-19. Samtliga i Istanbul.

Jag är Konstens redaktör sedan augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter, Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.