Publicerad 30 maj 2012 Av I Recensioner Med 1311 Visningar

Auerbach och Gutke på Malmö Konsthall

Två utställningar med två intressanta konstnärskap pågår under våren på Malmö konsthall. De har fått vars en halva av rummet till sitt förfogande, ett upplägg som gör en jämförelse mellan dem oundviklig. I korta ordalag kan man säga att skillnaderna är större än likheterna. Alexander Gutke angriper sitt ämne ur en teknisk synvinkel medan Tauba Auerbachs uttrycksätt är mer teoretisk. Genom att arbeta med en egen variant av den klassiska trompe l’oeil-metoden och teorier om färgseende rör hon sig i en estetisk-abstrakt sfär som tangerar fysikens värld.

Tauba Auerbach (bilden till höger) leker med betraktarens visuella perception. Hon utgår från en teori som går ut på att det kan finnas ett fåtal människor, enbart kvinnor, som har ett så kallat tetrakromatiskt seende. Förenklat uttryckt innebär det att färgreceptorerna i ögat är mottagliga för ytterligare en färg än de tre – det vill säga blått, grönt och rött – som det mänskliga ögat hos den övriga trikromatiskt seende befolkningen är. Med tanke på att grundfärgerna brukar sägas vara fyra och inte tre är det inte helt självklart att köpa denna teori rakt av. Dessutom är det svårt att avgöra hur utforskandet efter en annan färg (om det inte är gult) egentligen går om man inte själv inte vet om man tillhör den tetrakromatiska skaran eller inte.

Men svagheten i teorin bör snarare ses som en diskrepans mellan olika vetenskapliga perspektiv än en konstnärlig brist. Den vägs också upp av att flera av de visuellt tilltalande verken i ”Tetrachromat” som utställningen heter är som färggodis för ögat. Tauba Auerbachs artist books där arken som i ett spektrum bläddrar upp sig i regnbågens alla färger ingår i den kategorin. Det är också lätt att bli fascinerad av den pågående serien med så kallade ”fold paintings”, vilka är pastellfärgade målningar där duken har skrynklats ihop för att sedan slätas ut innan färgen sprayas på den. Resultatet blir en tydlig trompe l’oeil-effekt där den platta ytan skapar illusionen av ett verkligt buckligt tredimensionellt motiv på duken. Ett annat verk som fångar mitt intresse är en tavla med ett svart-vitt rutmönster som uppstår genom att olikfärgade tygremsor flätats genom varandra, så att dukens struktur och motivets mönster blir till ett.

På andra sidan väggen som delar upp konst hallen i två delar visas ett helt annat slags konstnärskap. Där byts färgteori, måleri, artist books och skulpturer ut mot filminstallationer, projektorer och svart-vitt (bilden nedan). Det är knappast en underdrift att påstå att Alexander Gutke har snöat in på filmmediet. I hans konst som beskrivs som konceptuell och minimalistisk saknas inte filmhistoriska referenser. Utöver en modell av Thomas Edisons första filmstudio fylls konstrummet av teknisk apparatur som minner om en förgången tid innan det digitala kommunikationssamhället tog sitt grepp om oss alla.

För den som inte är tekniskt intresserad kan det låta tråkigt med projektorer, kameror och diabildspel i olika konstellationer. Men det är det inte. Gutkes filmnörderi lyckas tvärtom ge filmtekniken en dimension man inte trodde var möjlig. För vem hade kunnat föreställa sig att ett diabildspel kan förvandlas till en karusell eller en remsa film bli till ett guldfärgat måttband? Det finns kort sagt en lekfullhet och en experimentlusta i de sinnrika skapelserna som utgår från filmens tekniska förutsättningar. Installationerna invaderar bokstavligt talat konstrummet. I ett verk löper en filmremsa längs listerna vid golvet och taket, i ett annat tar filmen inte närmsta vägen från rulle till rulle i projektorn utan omvägen upp mot taket för att i mitten tyngas ned av ett föremål. Humorn märks inte minst i det uppslagna anteckningsblock där papperna fylls av matematikhäftets rutor. Till och med där verkar Gutke genom sina kulturella filmglasögon se arkens rutor som bilderna i en filmremsa, vilken han försöker få snurr på så att det blir en rörlig, om än vit, bild.

Trots olikheterna mellan de två konstnärskapen finns det saker som förenar. Båda utställningarna ger ett proffsigt, kontrollerat och genomarbetat intryck som nästan gränsar till perfektion. Det är intellektuellt och finstämt samtidigt som det inte saknas lekfulla inslag. Men överlag riktar sig både Tauba Auerbachs och Alexander Gutkes konst mest till tanken. Det betyder att den som suktar efter en mer omvälvande känsloupplevelse får söka sig någon annanstans.

Adress S:t Johannesgatan 7, Malmö
Utställningen pågår under perioden 17/3 – 10/6

Lena Karlsson (text), Vegard Kleven/Helene Toresdotter (foto)

Konstintresserad Lundabo med bland annat en filosofie magisterexamen och påbyggnadsutbildningar i kultur- och vetenskapsjournalistik i bagaget. Förutom att vara en av Konstens skribenter arbetar jag som allmänjournalist.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.