I Astrid Svangrens konst är leken och allvaret närvarande på en och samma gång. De är två storheter som tillsammans tar sig an ett ofta disparat råmaterial och i samspel med varandra fyller rummet med former som ömsom expanderar, ömsom drar sig tillbaka. Svangren rör sig i den del av måleriet som brukar beskrivas som dess utvidgade fält, vilket betyder att gränsen mellan måleri, installation och skulptur är flytande. Ofta är själva materialet hon väljer att applicera färgen på lika viktigt som färgen själv, kanske viktigare. Hon skyr det traditionella måleriets uppdelning i en solid, ogenomskinlig grund på vilken en tydlig figuration breder ut sig. Ofta hänger verken mitt i rummet, och kan således betraktas från flera håll samtidigt.
I sin nya utställning fortsätter hon att arbeta med denna måleriska scenografi, men denna gång har hon även adderat andra stimuli, som dofter från växter utbredda på ett lådliknande bord mitt i utställningslokalen. Runt omkring flyter draperingar ut från väggarna och taket, likt gammaldags släpklänningar som löpt amok och gjort sig av med bärarens kropp. Och när färgen tenderar att bli alltför pastos blandar hon in små tokroliga element: mjuka bollar och tussar som sträcker sig ut från ytan mot betraktaren.
Kring utställningen finns denna gång även en litterär allusionsvärld, en rapsodisk form av poesi som passar bra ihop med Svangrens lite obestämbara verk. Men man ska nog inte driva betydelsen av denna meningsnivå alltför långt. Det är snarare så att eventuella litterära influenser passerat ett visuellt filter och kommit ut på andra sidan i form av sköra material och lätta färgytor. Det finns en taktil lockelse hos dessa väsen, man önskar upptäcka dem med händerna snarare än med språket som verktyg.
Den som redan tidigare lärt sig att uppskatta Astrid Svangrens konst kommer inte att bli besviken den här gången heller. Hon behärskar sin teknik och sitt koncept till fullo, med en viss risk för att bli förutsägbar. Att hon denna gång låter utställningen tala till andra sinnen än synen tolkar jag som ett medvetet val, en vilja att bryta mot sin egen estetiks oskrivna lagar. Och det tror jag är en spännande väg att vandra vidare på. För har man byggt ett konstnärskap på uppbrott från traditionen bör det också vara en obligatorium att även bryta mot sina egna regler.
Adress: Riddargatan 41, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 21/8 – 28/9
Anders Olofsson (text och foto)
