Jag kan villigt erkänna att jag länge hört till dem som tyckt att Anneè Olofssons konstnärskap befunnit sig lite väl djupt invävt i den privata sfären för att det skall kännas riktigt sunt och – inte minst – konstnärligt fruktbart. Men det är gudskelov tillåtet att ändra uppfattning. Kulturhuset har ofta haft den lite väl klåfingriga ovana att kamouflera sina utställningar i överdrivet dramatiska ljussättningar, så även denna gång. Men plötsligt känns allt helt rätt. Anneè Olofssons ganska distanserade bilder har placerats i labyrintiska gångar eller skurits ut ur utställningslokalens halvmörker med hjälp av spotlights, vilket lyfter fram deras laddade innebörd.
Utställningen är en gedigen retrospektiv, som omfattar både äldre och helt nyproducerade verk. Efter en stunds vandring genom labyrinten vidgar sig det från början högst personliga perspektivet till att bli en allmängiltig berättelse om åldrande, förgängelse, skönhet och död. Anneè Olofssons konstnärskap har berikats, inte begränsats, av närheten till de konsthistoriska förebilderna. Hennes moderna memento mori-verk söker sig med närmast målerisk sensibilitet tätt intill teman som inte kan uppfattas som annat än ett avtryck av tidlösheten själv.
Adress: Sergels torg, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 5/3 – 15/5
Anders Olofsson (text), Kulturhuset (foto)
