Anne-Karin Furunes väldiga dukar är svarta och fyllda med hål. Över målningarna breder ett mönster av runda öppningar i olika storlek ut sig. I närheten av duken bildas ett kontrastrikt virrvarr av linjer och koncentrerade öar, men allt eftersom avståndet till målningen ökar växer konturerna av en bild fram. Hålen fungerar som rasterpunkter och skapar tillsammans – vad betraktaren omedelbart tolkar som – ett fotografiskt utseende. Trots målningarnas monumentala format har de samtidigt intimiteten hos små porträttbilder.
För det är närbilder av ansikten vi ser i Furunes målningar. Närgångna porträtt, troligen beskurna av konstnären, hämtade från olika arkiv som upprättats av rasbiologer eller nazister under andra världskriget. Furunes är från Norge och i tidigare sviter av målningar har hon avbildat tyska soldater under ockuperingen av hemlandet. På Millesgården finns mindre bilder på papper av kvinnliga motståndskämpar från finska vinterkriget, medan de största målningarna framställer kvinnor som Furunes valt ut från fotografier i Palazzo Fortuny i Venedigs arkiv. Jag läser dem som romer. Deras näsringar, huvuddukar och andra utsmyckningar leder mig i den riktningen. Men vad vill Furunes? Ska vi reflektera över romernas situation i Europa? Eller är det för att lyfta fram dem ur historiens mörker som hon valt just dessa kvinnor?
Ingen av hennes återporträtterade personer nämns vid namn. Antagligen för att deras identitet redan raderades i arkiven. De var endast intressanta som representanter för en grupp. Och det är som typer vi möter dem i utställningen. De är fortfarande avbildade med en analytisk blick. Låt vara utan något ont syfte, men vilka dessa personer var får vi aldrig veta. Och det är antagligen inte heller Furunes syfte. Jag uppfattar att hennes närmast majestätiska porträtt lika mycket föreställer just dessa bortglömda människoöden, som de återger en bildtyp som vi redan sett ett otal gånger. Detta är ett måleri som handlar om fotografi i lika hög grad. Inte precis ett originellt tema, även om det kanske inte gestaltats på precis detta sätt tidigare.
Men jag har svårt för Furunes teknik. Eller snarare, problem med att den är så tydlig. Så perfekt. Och så svår att bortse från. Min tveksamhet tilltar dessutom av att målningarna lämnar ifrån sig sin avsikt alltför enkelt. Jag konsumerar dem alltför snabbt. De har knappast någon tröghet, där finns inget skavande tvivel. De framstår som mer utdikade än gåtfulla i sin betydelse. Antagligen beror det på att de lägger sig så nära fotografiets uttryck. Och inte lägger till något väsentligt. Är det ens målningar de vill vara? Furunes har arbetat fram sin perforerande teknik till mästerskap, och är en konstnär som till fullo behärskar sitt verktyg. Men har hon lagt ned lika mycket möda på att utarbeta sin konstnärliga intention? Även om själva tekniken naturligt utgör en stor del i målningarnas avsikt, uppstår ett markant glapp mellan tiden det tagit för Furunes att tillverka sina målningar och tiden jag behöver för att se dem.
Vid en utseendemässig jämförelse med Gerhard Richter, som även han excellerar med ett ekvilibristiskt måleriskt hantverk, är det tydligt att Richter använder sig av ett betydligt bredare motiviskt fält. Som dessutom rymmer en omedelbar mångtydighet, även om också hans återkommande undersöker ett litet antal uttryck. Furunes arbetar med en förhållandevis snävare motivkrets, och hennes upprepningar är mindre märkvärdiga. Och betydligt mer mekaniska.
I våras visade Moderna Museet i Malmö en liten utställning med Tomas Lundgrens måleri, som belönats med Fredriks Roos Stipendium. Lundgrens bilder rör sig i ett måleriskt landskap som påminner om Furunes. Även han målar porträtt, oftast i svartvitt. Och med en utgångspunkt i arkivet. Men Lundgren tar ställning till bildens metafysik på ett tydligare än vad Furunes tycks göra, och arbetar mer med upprepningar och speglingar av samma motiv. Han är intresserad i att gräva sig in i den fotografiska bilden, vad den betyder som måleri.
Furunes utställning på Millesgården har en allvarsam förfining, men också en övertydlig stillhet som jag har svårt att tolka som något annat än tomhet.
Adress: Herserudvägen 32, Lidingö
Utställningen pågår under perioden 19/6 – 31/8
Magnus Bons (text), Millesgården (foto)
