En grå, långsmal passage på femte våningen påminner om en högt belagd bro, under vilken Sergels torg breder ut sig. Det är ingången till utställningen Okänd, kvinna 2009-349701 på Kulturhuset. Och en passande inledning som suggestivt bygger upp besökarens förväntan och spänning. Ytterligare en korridor efter ”bron” leder till två lika vita som anonyma rum, båda starkt belysta. I det ena har väggarna klätts med en uppsjö av tidningsurklipp, och i det andra väntar en autentisk bältessäng med vit sängklädsel och svarta remmar. Därifrån slussas besökaren vidare in i utställningens kärna med de fem ljud- och filminstallationer som utgör det fullständiga konstverket.
Att besöka Okänd, kvinna 2009-349701 är att återuppleva Anna Odells examensarbete från 2009 och se konstprojektet få ett avslut sex år senare. Det blir en tidsresa i vår nära samtidskonsthistoria, och utställningsarkitekturen, signerad Marianne Lindberg de Geer, lyckas utmärkt med att skapa och rama in projektet i olika sinnesstämningar.
Jag bekantar mig åter med de tre huvuddelarna i Odells konstverk som premiärvisades på Konstfacks elevutställning. Efter alla dessa år framstår de fortfarande som starkast och mest fängslande, och det av skilda skäl. De förberedande researchintervjuerna är en imponerande processdokumentation som tydligt visar konstnärens målmedvetna och metodiska arbetssätt. Den fingerade psykosen på Liljeholmsbron en vintrig januarinatt, en rekonstruktion av tillståndet som konstnären drabbades av många år tidigare, har istället en helt annan visuell karaktär. Vi betraktar en dramaturgisk performance på avstånd och ovanifrån genom en grovkornig svart-vit bild, som från en övervakningskamera.
Okänd, kvinna 2009-349701 fullbordades 2010 med en ljudupptagning från rättegången och en epilog. Den senare är ett 40-minuter långt filmmontage där Odell, ömsom dubbelexponerad och ömsom fastspänd i bältessängen, rannsakar sig själv och projektet. Genom klipp från tv-inslag, som varvas med inspelade telefonsamtal och intervjuer, söker konstnären svar på den storm av oförväntade, ibland ogrundade och rent hatiska reaktioner som hennes konstverk har gett upphov till. Epilogen är bitvis insiktsfull men också alltför personlig, varför det totala intrycket känns mest självbekräftande.
Det har anmärkts att Odells projekt brister i estetisk gestaltning och det stämmer nog. Å andra sidan är detta konstverk egentligen ett elevarbete på kandidatnivå. Det är en icke oväsentlig detalj i sammanhanget som helt tycks ha glömts bort. Frågan är ändå hur relevant denna kritik om visuell presentation är i relation till konstnärens intention?
”Verkligheten är en del av verket”, uttryckte Odell under ett seminarium om konstnärliga metoder som anordnades på Kulturhuset. Scenerna på Liljeholmsbron är på god väg att bli konsthistoria. I uttalandet ligger också kruxet som förklarar varför verket blivit så kontroversiellt och varför konstnärens intention – en genomlysning av maktförhållandena inom psykvården – gick om intet. För med sin konstnärliga handling överskred Odell det autonoma fältet och suddade ut gränsen mellan konst och verklighet. I sig inte något unikt, varken inom eller utanför konstvärlden. Men när konsten blev ”verkligt verklig” och inte endast en tolkning av verkligheten, för att låna Lars Vilks ord i den högst läsvärda utställningskatalogen, destabiliserades positionerna mellan den sociala världen och konsten. Det visar med all tydlighet ljudupptagningen med avslöjandet på S:t Görans psykakut dagen efter intagningen, och den debatt som fördes och eskalerade långt innan Okänd, kvinna 2009-349701 offentliggjordes.
I den historiska backspegeln kan den moraliska indignationen och det etiska ifrågasättandet, som förvånande nog även kom från kultursidan, rimligen förstås som uttryck för något annat. Det handlade inte om slösade samhällsresurser och tvivelaktiga undersökningsmetoder vilket rättsväsendet, och därmed samhället, bekräftade. Utan om det faktum att handlingen utfördes av en konstnär. Och att konsten, enligt en allmän och snäv konstuppfattning, inte förväntas att aktivt engagera sig i det praktiska livet.
Odells konstprojekt har hittills inte uppnått sitt uttalade syfte men har istället visat att kunskapsbristen om konsten i allmänhet, och samtidskonsten i synnerhet, är stor. Här finns anledning för konstinstitutionen och konstvärlden att rannsaka sig själv. Det ligger i vårt intresse att förmedla och nå ut med vad konst kan vara. För konsten är ett värdefullt verktyg att analysera och belysa samhället med. Måhända är detta Okänd, kvinna 2009-349701:s viktigaste bidrag – och ytterligare ett skäl att se utställningen.
Gabriela López
Foto: Matilda Rahm. Kulturhuset Stadsteatern, Sergels Torg. Utställningen pågår 17 oktober 2015 – 17 januari 2016
