Publicerad 10 augusti 2011 Av I Recensioner Med 1329 Visningar

Anna Maria Maiolino på Malmö konsthall

maiolino1Längst in i utställningen finns ett rum med ljudisolering på vägarna och en bänk att slå sig ner på. Från två högtalare kommer det ut orala ljud. Tidvis låter ungefär som när ett spädbarn prövar sin förmåga att skapa olika ljud – fast det är tydligt att det är vuxna kvinnor som skapar dessa läterna. Ibland blir det något som liknar ord, ibland hör man flera stämmor, och det kommer in bakgrundsljud. Ljudinstallationen Det är (2010) har något ytterst smärtsamt över sig, samtidigt som den är ohämmat livsbejakande. Vid de tillfälle jag fått sitta ostörd där inne har jag hamnat i ett tillstånd som närmast gå beteckna som extatiskt meditativt, där jag fullständigt uppslukats i rytmen från detta röst/ljudexperiment.

Utställning är en retrospektiv av denna 69-åriga italienskfödda brasilianska som kom till Rio de Janeiro med sina föräldrar i början av 1960-talet som 18-åring. Där innan hade familjen tillbringat ett par år i Venezuela. Anna Maria Maiolino började studera konst efter ankomsten till Rio de Janeiro, under den tidpunkt när landet och staden hade sin förmodligen mest inflytelserika konströrelse: Rio-konkretistismen med Lydia Clark och Hélios Oticica i spetsen. Detta var åren precis innan militärjuntan tog makten i landet. Något som senare ledde till att Anna Maria Maiolino gick i exil till New York. Hon har också varit bosatt i Buenos Aires och tillbringat långa perioder på andra platser, men alltid återvänt till Brasilien. Är detta då viktigt i utställningssammanhanget? Jag tror det, för detta är ett konstnärskap som har både en nomadisk och biografisk prägel. Verken från juntatiden bär på en tydlig smärta över vad denna tid gjorde med Brasilien och dess folk. Men det är inte bara i den storpolitiska aspekten som man finner det biografiska, det privata finns också ständigt närvarande, så som i verket Por um Fio (på en tråd) från 1976. Ett svartvitt foto av Anna Marias mor, henne själv, och hennes dotter – alla tre sammanfogade med en tråd som går från mun till mun. Hennes mor italienska, hennes dotter brasilianska, men hon själv?

Likt hennes kringflackande nomadiska leverne har även Anna Maria Maiolino ständigt sökt efter nya uttrycksmöjligheter. Hon började som grafiker och poet men har sen 70-talet arbetat med diverse medier, film, performence, skulptur, foto, ljud, lera, glass; papper som hon både tecknat på, rivit i, skurit, och sytt i, eller skrivit ord på. Just den obrända leran har varit ett väsentligt material för Maiolino sedan 80-talet. Ett material som hon själv poängterar har egenskapen att det ingår i ett evigt kretslopp. Man formar det, senare förfaller det i partiklar, eller löses upp i vatten för att sen kunna ingår i nya former. Själv fastnar jag främst för filmerna, både de som bär en enorm smärta från åren av diktatur, men kanske än mer de senare, vilka inte är mindre politiska, de bara utgår från en annan politisk vinkel, det privata. Två filmer i denna kategori som vissa i Malmö är Quaquaraquaqua (1999-2009) och Um Momento, Por Favor (1999 – 2004). I den första av dessa är kameran vänd bort från henne, och vi får följa henne medan hon utför diverse små hushållssysslor, allt medan hon sakta dansar fram och sjunger med i Elis Reginas låt “Quaquaraquaqua”. I Um Momento, Por Favor (…ett ögonblick, tack) är kameran vänd på andra hållet. Här ser vi konstnärens åldrade ansikte i extrem närbild, så nära att huden blir till ett landskap. Även i denna film nynnar hon hela tiden, denna gång på en gammal italiensk schlager. Många av orden har fallit bort från hennes minne, ändå är det uppenbart att känslorna finns kvar.

maiolino2Under 70-talet skapade Maiolino en serie kallad Mapas Mentais (mentala kartor). En del av verken består av hål, så som Alma Negra da América latina – situação gerográfica, 1973 (Latinamerikas svarta själ – en geografisk belägenhet) vilken består av två svarta pappersark ovanpå varandra, en anspelning på hur hon såg på situationen i ett Sydamerika där land efter land tagits över av militären. Några av dessa mentala kartor består av rutsystem, där ord är utlagda, som för ett sätt att geografiskt beskriva ett levnadsöde. Ytterligare en karta som består av kartans rutsystem har fått ordet ”eu” utplacerat på massa platser över sig, det vill säga ”jag”. Barnsligt enkelt men ändå fascinerande mångtydigt.

Utställningen på Malmö konsthall blir tyvärr så som oftast vid retrospektiva utställningar ett rätt statiskt uppställande av objekt, detta av en konstnär som annars jobbar med utställningsrummet som helhetsinstallationer. Samtidigt känns det skönt att man paketerat utställningen på en så relativt liten yta att verken från de olika tiderna får kroka i och belysa varandra.

Detta är nu tredje gången på bara ett par år som Malmö konsthall visar konst från den brasilianska konstscenen, något som måste sägas är högst lovvärt. Först var det Ernesto Neto som omvandlade hallen till en enorm tyglabyrint. Förra hösten visade man Rivane Neuenschwanders At a Certain Distansce. I den brasilianska konsttraditionen finns det något man sällan finner på samma sätt utanför, ett förhållande mellan det materiella och idén. Det spelar ingen roll hur konceptuellt eller politiskt idébaserat verket är, ändå finns en omsorg om det kroppsliga, en sinnlighet – vilket lättar upp, gör det mer tillgängligt, utan att det fördenskull tappar djup och insikt. Förhållningssättet har delvis att göra med de så centrala begreppet inom brasiliansk kultur att göra: antropofagi eller kultur kannibalism. Man har ätit upp den västerländska kulturen, låter den verka stärkande och i matsmältningskanalerna blandas den med den inhemska kulturen – som i sig är en blandning av indianskt, afrikanskt och latinskt. Detta kulturella förhållningssätt växte till stor del fram under den tid landet styrdes av militärjuntans och kan ses som ett motstånd mot den USA-imperialism detta styre förknippas med. Man ville äta sina motståndares väsentligaste organ för att på så sätt överta dess styrka. Anna Maria Maiolino är inte bara en del av denna antropofagia konsttradition, utan även en del av skapandet av den, även om det först är nu på senare år hon fått det erkännande hon så väl förtjänar.

Adress: S:t Johannesgatan 7, Malmö
Utställningen pågår under perioden 21/5 – 21/8

Per Brunskog (text), Malmö konsthall (foto)

Frilansande konstskribent och kurator. Huvudsak väljer jag att skriva om konst som nollställer mig, få mig att skåda det yttre omfånget av mitt förnuft. Den första text jag någonsin fick publicerad var här i Konsten.net 2005, sedan dess har det blivit en lång rad texter som skildrat olika företeelse inom den internationella konstvärlden, både för Konsten.net och för andra forum. Hemsida: www.perbrunskog.info

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.