Publicerad 31 mars 2020 Av I Recensioner Med 510 Visningar

Ann Veronica Janssens på Louisiana

Trots en sensuellt klingande titel börjar Hot Pink Turquoise i ett slags färglöst andante. En samling transparenta objekt – tomma vitriner, vätskefyllda burkar, konvexa linser och prismor – försvinner nästan ur synfältet från sin placering mot ett fönsterparti vid ingången till utställningen. Det är lätt att missa Prototype, 1991, Vitrine, 1989, Untitled (Prism), 2013, Fantaisie transparente, 2016, och den risken är nog inräknad. Men när man väl upptäcker objekten blir besökaren bjuden på en rad optiska upplevelser, lika elementära som barnsligt lustfyllda. Det mest intressanta med denna gest är att den i all sitt anspråkslösa, genomskinliga utseende ringar in kärnan i den belgiska konstnären Ann Veronica Janssens konstnärskap – perceptionens begränsningar och möjligheter.

Ann Veronica Janssens, installationsbild från Louisiana. Foto: Poul Buchard/Brøndum & Co

Janssens arbetar i den experimentbaserade traditionen som kännetecknar Light and Space-rörelsen, och som utvecklades på den amerikanska västkusten under 1960-talet. Ljuset är därmed det medium med vilket konstnären utmanar vår förnimmelseförmåga. I sin konstproduktion använder hon dock minimalt med komponenter för att uppnå maximal sensorisk utvinning. På så sätt framkallar Janssens företeelser och fenomen ur den fysiska världen som annars är dolda för seendet.

Ann Veronica Janssens, Gaufrettes Sequence n°1, 2017. Foto: Andrea Rossetti

Hot Pink Turquoise pendlar mellan konstnärlig gestaltning och pedagogisk redovisning av en experimentell process. Upplevelsen blir som att stå inför bedrägliga men nervkittlande tricks. Som med den ovan beskrivna installationen där det är svårt att fastställa vad som är närvarande eller frånvarande, konkavt eller konvext, fysiskt påtagligt eller synvilla. Så är också fallet med Corps Noir (1994), en blankpolerad konkav skulptur i svart plexiglas. En ”eyecatcher” i utställningen vars reflexion bokstavligen krymper och vänder upp och ner på betraktarens avspegling och vår narcissiska uppfattning av fenomenet.

Janssen ruckar betraktaren från sin dåsiga passivitet och kräver dennes aktiva deltagande för att konstverken ska fullbordas. Grauffettes (2016-2019) och Magic Mirrors (2012-2014) består av stora kulörta skivor av härdat glas. Vissa har försetts med särskilda färg- och ljusfilter, andra är krackelerade i tusentals fragment. Lutade mot väggarna mitt emot varandra formar de en iögonfallande installation, målerisk och skulptural på samma gång. En spegelsal där samspelet mellan ljuset och glasskivorna resulterar i förvrängda avspeglingar och otaliga regnbågsskimrande reflexioner, beroende på hur betraktaren rör sig framför glasskivorna och i rummet.

Det performativa går också igen i Untitled (Glitter), en skulptur i glitter vars fullständiga form inte bara är avhängig den person som bjuds in att kasta materialet över golvet. Andra besökares interaktion är lika avgörande i denna process. Det först när jag rör mig runt verket som glittrets skimrande effekter aktiveras och skulpturens måleriska uttryck träder fram.  Verkets materialitet är skört och efemärt men betraktaren blir också varse förnimmelsens tvetydiga och övergående karaktär. Fenomenens obeständighet och det omöjliga att exakt återuppleva ett moment eller en handling, är ett viktigt tema i Janssens praktik.

Ann Veronica Janssens, Untitled (White Glitter), 2016 – . Foto: Poul Buchard/Brøndum & Co

I Blue, red and yellow (2001) förvandlas tanken om alltings instabilitet och flyktighet till en portal mot en annan plats. Byggt som en rektangulär struktur av halvtransparent plast och stål blir verket invändigt en rymd av ljus, färg och tjock dimma. Genom att manipulera dessa få element och vår spatiala intelligens, försätter Janssens besökaren i ett tillstånd där vår tids- och rumsuppfattning tillfälligt upphävs.

Tystnad råder, sånär som på de andra deltagarnas dämpade röster någonstans i dimman, och rörelserna blir långsamma när orienteringen har satts ur spel. Och det enda som syns inom räckhåll är grundfärgerna, Mondrians för övrigt. De genomsyrar allt och alla. Så blev jag magenta och blå, jag föredrog den förra. Jag hade gärna stannat kvar i tillståndet av atomiserad färg. Det fick jag inte, många andra besökare stod utanför strukturen i väntan på att komma in.

Ann Veronica Janssens, Blue, Red and Yellow, 2001 – . Foto: Ann Veronica Janssens

Hot Pink Turquoise är inte något för den som söker spår från den sociala världen. Den är ovanligt befriande utan att vara eskapistisk. Så tänkte jag när jag tog del av utställningen dagar innan det redan då alarmerande coronaviruset blev en pandemi, landsgränserna började stängas och smittkurvorna ställde om våra liv.

Så tänker jag fortfarande i skrivande stund och önskar att du får uppleva Hot Pink Turquoise på plats. Och det därför att Janssens konst är så brutalt saklig och ärlig att den blir existentiell, och därmed djupt berörande. Med andra ord, en utställning för dessa tider.

Gabriela López 

Louisiana Museum of Modern Art, Humlebæk, Danmark. Utställningen pågår 23 januari – 17 maj 2020 (Museet är för närvarande stängt tom 13 april.)

Jag är frilanscurator med särskilt intresse för konstnärliga gestaltningar i offentliga miljöer, och arbetar som konstkonsult och konstskribent. Jag har en masterexamen i curating från Stockholms universitet och har sedan tidigare lång erfarenhet som projektledare och utställningsproducent.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.