Publicerad 06 oktober 2018 Av I Gå och se! Med 1530 Visningar

Ann Iren Buan på Vigeland-museet

Vigeland-museet är inrymt i en stram nyklassicistisk byggnad i Oslos fashionabla västliga del. Museet byggdes 1924 som ateljé och bostad åt stadens store konstnär Gustav Vigeland (1869-1943), en nationalromantisk monumentalskulptör med en omtvistad kroppsestetik och ett rykte påminnande om Carl Milles. Museet ligger på tryggt avstånd från Vigelands dåtida konkurrent Edvard Munchs eget museum i andra änden av staden. Och strax utanför museet finns den väldiga skulpturparken Vigelandsanlegget som konstnären var intensivt sysselsatt med under hans sista decennier i livet.

Museet är en märkligt suggestiv plats där skalenliga gipsmodeller av Vigelands vita heroer står uppradade mot de färgputsade väggarna. Rumskuberna är fyllda av hans figurativa dramer i övermänskliga proportioner. Likt trädklungor sträcker sig gestalterna mot ljuset (ovan).

Sedan några år försöker man på museet luckra upp Vigelands pompösa estetik från igår med mer samtida uttryck. Några av rummen har tömts på Vigelands verk och där har konstnärer som Rachel Whiteread, Michael Johansson och Anders Sletvold Moe ställt sina verk i relation till sin äldre kollega och den omgivande arkitekturen. Nu har turen kommit till den unga norska konstnären Ann Iren Buan.

Buan antar utmaningen genom att placera in några tunna och spröda objekt. Ett slags fristående teckningar mitt på golvet. Som abstrakta gensvar till Vigelands muskulösa figurationer strax intill. Och i kontakt med rummens egna proportioner. Buan ställer gracilt och fragilt mot hårt och stabilt. På ett metallnät har hon fäst papper som hon gått på med gips, pastell och handkraft. Objekten är formade lika mycket av nätets armering som av papprets veckade ytor. Resultatet är strukturer i en fas mellan uppbyggnad och rasering.

Buan varierar sitt skickligt uttryck genom hängande pergament och liggande skal av kolonner. Färgstarka avtryck av rummens temperatur. Utställningens starkaste verk är nästan osynligt, helt infärgat i väggens kulör, och bara en tunn materialiserad linje som sträcker sig från tak till golv. Objekten famnar och tar form på rummens obestämbara svängningar. De mäter ut luften.

Magnus Bons

Foto: Vigelands-museet, Nobels gate 32, Oslo. Utställningen pågår 28 september 2018 – 20 januari 2019

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.