Publicerad 19 november 2008 Av I Recensioner Med 3387 Visningar

Angelika Knäpper Gallery, Stockholm: Patrik Andiné (13/11-14/12)

andine_2008_1I våra alltmer marknadsorienterade konsttider har begreppet ”varumärke” kommit att hamna alltmer i fokus. Framgångsrika konstnärer måste skaffa sig ett starkt varumärke heter det. Ungefär som om varumärket var något man photoshoppade ihop med hjälp av sin nyligen införskaffade dator. Givetvis är det inte så. Alla som sysslat med varumärkesbyggande vet att det fordras ganska mycket för att man ens skall kunna tala om något i termerna av ett ”varumärke”, och då är detta förmodligen resultatet av en lång process som mer har att göra med att vara stark i sin egen vision och konsekvent i sitt handlande än med smarta visuella koder. Möjligen kan man lura publiken en gång, men inte mer än så.

Patrik Andiné är en konstnär som man nog skulle kunna säga har ett starkt varumärke i ordets goda bemärkelse. Alltsedan debuten i mitten av 90-talet har han med stor omsorg arbetat fram ett konstnärligt uttryck som gradvis förändrats i de små detaljerna, dock utan att förlora sitt övergripande fokus. Såtillvida påminner han om Yngve Rådberg, även han en konstnär som tillhör kategorin försiktiga generaler och som inte förändrar något bara för förändrandets egen skull. Med just Rådberg delar Andiné förkärleken för att arbeta med ett fast typgalleri av bildelement, som han kan återanvända i olika konstellationer. Han har till och med ”remixat” sina egna målningar, som i fallet med ”Missförstånd en tidig vintermorgon” och ”Missförstånd en tidig Luciamorgon”, där en vilsen stjärngosse (konstnären själv) möter ett par Ku Klux Klan-medlemmar med brinnande kors i händerna. Temat i bägge bilderna är detsamma, vad som förändrats är landskapet som figurerna uppträder i.

andine_2008_2Andinés landskap har genomgått sällsamma transformationer genom åren. Från början var det en lite svag, otydlig bakgrund till scenerna i förgrunden, rätt så realistiska med utgångspunkt i en väl etablerad målerisk tradition. Men ganska snart händer det saker i landskapet, och det antar formen av backdrops, kulisser mot vilket ett arrangerat skeende utspelar sig. Där Yngve Rådberg vinnlägger sig om ett slags realism i sina ändå ganska skruvade situationer gör Andiné sitt bästa för att tala om för oss att det är en fiktion han ger oss inblick i. I målningarna från de senaste åren släpper han helt och hållet naturåtergivningen, och landskapet fungerar mer eller mindre som emballage för hans scener. Det är ömsom trögflytande som stearin, ömsom bulligt som ett duntäcke. Man för känslan av att landskapet inte är en plats att leva i, utan snarare en organism som hotar att uppsluka dess invånare på samma sätt som figurerna i bilderna tycks leva på randen till avgrunden.

I sagans värld är allt som bekant möjligt: där är snön sockervadd, prinsessorna alltid klädda i balklänning och näsan växer på den som ljuger. Patrik Andiné är djupt familjär med sagovärlden, som han gärna blandar upp med en god knivsudd gammal hederlig surrealism. I hans verk härskar en genomförd drömlogik, som låter människor få proportioner utifrån vilken betydelse de har i skeendet, årstiderna flyta samman och situationerna ställas på huvudet. Till skillnad från den klassiska surrealismen har Andiné dock inte mycket till övers för vedertagna symboler. I stället skapar han sin egen symbolvärld – ett exempel är hans käcka scouter, som ständigt tycks vara sysselsatta med att förgäves bringa ordning i tillvaron och förbereda sig för en nyckfull och allt igenom oberäknelig framtid.

Ljuset brukar vara en av måleriets viktigaste beståndsdelar, och ljuset är ett fenomen som Patrik Andiné har ett säreget förhållande till. Ljuskällor och skuggor har i större delen av hans konstnärskap fått uppträda lite som det passar honom: skuggor som ligger åt olika håll i samma bild och osynliga ljuskällor är inget som han är främmande för, bara helheten känns logisk. I de allra senaste verken har emellertid något hänt. Plötsligt händer det att rummen är tomma eller nästan tomma, och ljuset sipprar i stället fram ur det fördolda som ligger bortom dörrar och draperier. Andiné låter oss plötsligt ana oformligheten hos de krafter som alltid styrt och ställt i hans bildrum, men som aldrig existerat som självständig kraft, utanför den mänskliga gemenskapen. När den nu träder fram som ett okänt medium är det inte utan att man ryser, delvis av genuin olust över det olycksbådande som kan anas men lika mycket av vällust över ett måleriskt hantverk och en egensinnighet som gör Patrik Andiné till en avig och spännande konstnär.

Adress: Tegnérgatan 4

2008-11-19 Anders Olofsson (text och foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.