Publicerad 30 oktober 2011 Av I Konstkommentarer Med 2831 Visningar

Andréhn-Schiptjenko fyller 20 år

Galleri-060_1 fotograf Eric Josjö, ok att använda för press kopia.tiffAndréhn-Schiptjenko har funnits i 20 år. Hur beter man sig för att hålla sig kvar i toppskikten så länge i en bransch där det rört sig en hel del genom åren?

Svårt att säga men delvis är det nog en ständig rastlöshet, en ovilja att slå sig till ro, att man ständigt drivs av en nyfikenhet och en vilja att delta i det som händer just nu. Och förstås det faktum att vi fortfarande och hela tiden känner att vi har förmånen att samarbeta med konstnärer som har något viktigt att säga och att vi vill vara en del av den processen.

Många gallerier drivs av en enda person, men ni är ett tandempar. Vad bygger ett så långt och framgångsrikt samarbete på?

För det första så träffade vi genom konsten, vi var ytligt bekanta och Marina jobbade på Konstruktiv Tendens och började sen arbeta på Arton A som Ciléne drev. Det var där vi fann varandra, väldigt fort svetsades vi samman och desto mer så sedan vi båda fick sparken efter ett par månader. Det var självklart att vi skulle fortsätta tillsammans. Vi är olika på många sätt men också väldigt lika. Ingen av oss kommer från pengar, vi är båda uppvuxna med en stark känsla av att vara udda och utanför, vi har ett starkt driv och är väldigt stränga – mot oss själva och mot varandra. Att vara två är att ständigt ha en diskussionspartner och att ständigt ha ett stöd. Det låter kanske som en klyscha men vi har också så sinnessjukt kul tillsammans, det är många gånger vi blivit åthutade på flygplan och upplevt att hotellgrannar bankat i väggen för att vi haft så högljudda skrattanfall. Att driva galleri är ett hårt slitgöra och att vara två underlättar.

Ni verkar ha mycket stor kontinuitet när det gäller de konstnärer ni arbetar med. Det har sällan handlat om några stora och dramatiska utskiftningar genom åren. Gör ni mycket researcharbete innan ni närmar er en ny konstnär, eller går ni mer på intuition?

Självklart gör vi research men vi litar i första hand på vår intuition. Och just genom våra gemensamma diskussioner kommer vi långt med bådadera.

Den kommersiella delen av konstbranschen har förändrats en hel del under den tid ni varit verksamma. Vilka har varit de viktigaste förändringarna, som ni ser det?

Digitaliseringen, globaliseringen och det faktum att konst, från att ha varit ett i första hand intellektuellt intresse för en mindre grupp människor för allt fler blivit en del av en glamorös livsstil. Konsten har också för vissa blivit en av flera ekonomiska placeringsmöjligheter och det finns numera mycket stora och världsomspännande gallerier – som Gagosian, Hauser & Wirth, White Cube m fl – som har stora finansiella muskler och där konsten verkligen är en renodlad affärsverksamhet. Vi ser också hur gränserna mellan  olika roller och funktioner suddas ut och blir otydliga, de mellan privata samlare och offentliga institutioner, mellan curators och konsthandlare.

En annan stor förändring är hur auktionshusen arbetar hårt på att vara en del av samtidskonsten. Det är begripligt då det är där det finns tillgång på material men det är oroväckande då andrahandsmarknaden enbart är en affärsverksamhet – de är en utmärkt kanal för att på en öppen marknad sälja det man av olika skäl inte vill eller kan behålla – men de tar inga risker, de bidrar inte till det konstnärliga skapandet och de drivs inte av någon idé om vad som är viktig och relevant konst. För att sammanfatta så handlar det så mycket mer om pengar och prestige idag och i takt med det så agerar många strategiskt utifrån en agenda som inte nödvändigtvis handlar om vad de anser är viktig konst.

Le Studio kopiaNi jobbade tidigt med både svenska och utländska konstnärer. Är det några skillnader i sättet ni arbetar med dem i relation till publiken?

Egentligen inte men det är oändligt mycket svårare att arbeta med utländska konstnärer gentemot den svenska publiken. Intresset är så mycket mindre, från besökare, samlare, pressen och institutionerna.

Ni måste säkert ha samlat på er ett stort antal “memorable moments” genom åren. Dela gärna några sådana med oss!

Haha, ja verkligen! Många gånger så tänker man “only in the artworld, only in the artworld…” och en av de mest fantastiska sakerna med konstvärlden är att man hela tiden träffar så enastående människor, reser överallt och hamnar i oväntade situationer. Vi har många knasiga minnen, alltifrån att åka privatjet, hjälpa Jake Chapman ur häktet efter bråk med nattklubbsvakt, många goda middagar och mycket champagne men också hotellvistelser som inneburit heroinister i korridoren och exploderande bil i bottenplanet, vi har fått ta emot konstiga hot och pajade fönsterrutor.

Men det är framförallt vissa tillfällen då man känt sig uppfylld av en speciell sorts stolthet, när man känner att man valt rätt och att de man arbetar med för det erkännande de förtjänar: när Annika von Hausswolff representerade Sverige på Venedig-Biennalen år 1999 är ett sådant tillfälle. Vi började arbeta med henne när hon fortfarande gick på Konstfack och under en tid då väldigt många ifrågasatte att foto ens kunde vara konst. Ett annat är när Xavier Veilhan gjorde sin magnifika utställning på slottet i Versailles 2009. År 1993 var han den första icke-svenska konstnären vi ställde ut och det var också hans första utställning utanför Frankrike, vi visade Le Studio och fick hela tiden svara på frågor som “men VAD är det här och VEM köper sådant och HUR kan man försörja sig på detta?” (vi sålde installationen 14 år senare, för 12 ggr mer än vad vi begärde från början).

Vilka är de stora utmaningarna ni ser framför er som kommer att motivera er att fortsätta arbeta med galleriet i många år?

Det är en ständig utmaning av driva galleri i Sverige som i grunden är ett land där kultur anses vara småsuspekt och preteniöst och där det helt saknas politisk intresse för samtidskonst. Den utmaningen räcker gott.

Bilder (uppifrån och ned): Porträttbilden av Ciléne och Marina är tagen av Erik Josjö. De står i en utställning av Katrine Helmersson. Den nedre bilden är en installationsbild på Xavier Veilhan’s “Le Studio” från Kammakargatan. Foto är taget av Annika von Hausswolff.

Redaktionen (text), Andréhn-Schiptjenko (foto)

Redaktionen står som författare av osignerat material och av texter som inte författats av en av Konsten.net:s ordinarie skribenter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.